|
Skrivet av Julle den 20 augusti 2004
|
Belgariaden, eller Sagan om hur ett gäng alkoholiserade psykopater frälste världen.
Den här artikeln är en kort, enkel och inte särskilt djup kommentar till Sagan om Belgarion. Om du inte har läst den bör du kanske göra först - eller ännu hellre strunta i att läsa artikeln över huvud taget.
- Var är Hettar? undrade Barak.
- Jagar murgoer, antar jag, svarade Cho-Hag. Efterpatrullerna skars av från reträtten, och de är där ute och försöker hitta något gömställe.
- Men det finns väl inte så många gömställen på den här slätten? frågade Barak.
- Nästan inga alls, instämde algarernas kung fryntligt.
David Eddings har i sina romaner en förmåga att få skillnaderna mellan "gott" och "ont" (eller snälla och elaka, om ni föredrar de uttrycken) att verka oändliga. De som står på våra hjältars sida är sådana som skulle bli tvingade att spela harpa resten av evigheten om någon faktiskt mot all förmodan lyckades ta död på dem, men deras fiender vanligtvis är så onda, så onda. Om man däremot ser till deras handlingar är de egentligen massmördande psykopater hela bunten.
Ta Hettar, till exempel. Vår käre Sha-Dar är en klippa: tystlåten men pålitlig, alltid reda att slåss för sina vänners skull et cetera et cetera. Hans liv går dessutom ut på att död på ett helt folkslag, någonting han ägnar sig åt med en hängivenhet som långt överträffar den nazisterna visade under 30- och 40-talet. Det spelar ingen roll om det handlar meniga soldater som mycket hellre hade spenderat återstoden av sina liv i lugn och ro i Rak Hagga än att mot sin vilja bli uttvingade i krig – är de murgoer förtjänar det automatiskt att dö. Även om han tillhör de mest fanatiska är han långt ifrån ensam, han delar sin passion med större delen av sitt folk.
Barak, jarlen av Trellheim, hjälper honom så glatt. Murgoer är bäst döda och det är ju så roligt att sticka svärdet i dem. Det är nästan värre eftersom det inte är någon personlig kamp inblandad; det är nöje och nytta i ett tillsammans med nedärvda fördomar. Till hans försvar måste jag säga att han inte är fullt så enkelspårig som mina ord kan få det att verka; det är inte bara murgoer han slaktar. Bland annat försöker han mörda en blind, misslyckad sierska hemma i Cherek.
Så har vi ju den skäggige krigarens vassnäste kamrat prins Kheldar, eller Silke som han vanligtvis kallas. Denne drasnier är kanske inte fullt så blodtörstig som sin följeslagare (även om några lik knappast är någonting som bekymrar honom). Däremot är han en obotlig kleptoman, lögnare, bedragare och så vidare – någonting som tydligen skall vara karaktäriserande för hans folk, dessa våra allierade och förtrogna.
Tar vi sedan diverse arender ... tja, även här är det en livslång kamp för att ta död på varandra. Inbördeskriget utrotade nästan totalt ett av de tre lägren, någonting som ingen har lärt sig ett dyft utav. Mimbrater tar död på asturier, asturier tar död på mimbrater och ibland tar de död på varandra inbördes, för hederns och omväxlingens skull.
Över detta tronar Belgarath. I sjutusen år har han studerat mänskligheten och alla dess fasor, och vad har han lärt sig? Åtminstone hur man skall plåga någon i oändlighet. När Zedar, som egentligen inte själv vill skada någon utan bara se den förutspådda striden i Cthol Mishrak äga rum, i rent självförsvar tar livet av idioten Durnik (denne förnuftige, snälle karl som bara är tvungen att flyga på honom för det hemska brottet att beskriva Toraks makt och vilja) stänger den Evige in sin äldste broder i stenen för all framtid, så att han aldrig skall kunna dö men aldrig heller komma upp igen. Mysigt, inte sant?
Till och med vår Belgarion beklagar sig när Relg dyker upp och hjälper honom i en strid, eftersom det var hans murgo och han ville ta död på honom själv. Man skulle kunna fortsätta i en halv oändlighet med att räkna upp hur de slaktar fiender och sedan muntert skrattar åt det hela, men jag tror ni har förstått min poäng.
Vid middagstid skakade Silke på sig och såg sig om. Hans blick var äntligen vaken, om än en smula blodsprängd.
- Har någon tänkt på att ta med sig något att dricka? frågade han.
- Fick du inte nog av det ikväll? svarade Belgarath.
- Det var förströelse. Nu behöver jag någonting läkande.
- Vatten? föreslog Garion.
- Jag är törstig, Garion, inte smutsig.
Dubbelmoralen härskar dessutom: medan Nyissa och dess droger av alla de sorter ses på med förakt, är det helt okej att supa huvudet av sig – någonting som de flesta i sällskapet försöker göra så ofta de bara kan. Livet är så mycket bättre när man kan dränka det i vin och öl, inte sant?
Det är visserligen knappast en häpnadsväckande inställning, den delas av väldigt många i Väst i allmänhet och i Sverige i synnerhet.
Åh, glömde jag att nämna att dumhet – liksom många andra karaktärsdrag - sitter i generna? I alla fall om man får tro Sagan om Belgarion.
Citaten är tagna ur Rivas drottning, fjärde boken i Sagan om Belgarion av David Eddings, översatt av Ylva Spångberg.
|
| |
|
#1 · Thorongil · den 21 augusti 2004, 00:49
|
Ett fenomen värt att begrunda. Är det en sådan här moral herr Eddings vill att de barn och ungdomar som läser hans böcker skall begagna sig av?
|
|
#2 · Ronin · den 21 augusti 2004, 01:35
|
Det här är skandal! Bojkotta Eddings!
|
|
#3 · Mithrandir · den 21 augusti 2004, 12:21
|
Klockrent, Johan. =)
|
|
#4 · Skarp · den 21 augusti 2004, 12:24
|
Hahahahaha! Fan vilken bra artikell. Jag måse börja läsa mer Eddings. ;)
|
|
#5 · Hamlet · den 21 augusti 2004, 13:17
|
prata absolut inte skit om eddings! han är duktig på att skriva, bra fantsi och så äger han den som har skrivit artikeln... murgoerna är onda äckelmaskar som borde utrotas för de tänker ju bara på sej själva och försöker ju utrota alla andra folkslag i världen!
|
|
#6 · Waenaglarien · den 21 augusti 2004, 15:52
|
Superbra artikel. Den stämmer ju ^^
|
|
#7 · Tauriel · den 21 augusti 2004, 17:32
|
Underbart, Johan :)
|
|
#8 · Thorongil · den 21 augusti 2004, 19:40
|
kommentaren raderad
|
|
#9 · Ashgrakh · den 21 augusti 2004, 22:20
|
Iofs återfinns samma mönster i Tolkien. Orcherna någon?
Eller iofs, snarare orcherna som försöker utrota allt gott liv. De fria folken har inga, vad jag vet, planer på att "utrota" orcherna, de bryr sig bara så långt som att hålla de borta från deras gränser.
|
|
#10 · Julle · den 21 augusti 2004, 22:44
|
Det mönstret finns lite överallt, men jag tycker det är en ganska stor skillnad mellan Eddings och Tolkien där.
För övrigt anser jag knappast att det är fantasyns uppgift att vara moraliserande, men det är ändå någonting i Eddings stil som får mig att irriteras över hur glatt folk tar livet av varandra till höger och vänster.
|
|
#11 · Zaanash · den 22 augusti 2004, 12:32
|
hehe Julle kontra Eddings är alltid lika kul att läsa =)
|
|
#12 · Gondo · den 22 augusti 2004, 14:00
|
Kul artikel, men den dubbelmoralen finns väl överallt nu för tiden? dvs. det är inte bara eddings som är ond här i världen. ta filmer och dataspel och serier som exempel. Jag tvivlar på att jullis skulle skriva en lika grundlig artikel om saker som inte har med eddings att göra, det verkar snarast som en personlig kamp att smutskasta eddings. typ.
|
|
#13 · Julle · den 22 augusti 2004, 17:47
|
Åh, nej. Personerna har jag inget som helst intresse av, det är böckerna jag kommenterar. Skulle jag sedan göra det till en personlig kamp (knappast troligt, jag har bättre saker för mig) skulle det gälla någon jag tycker skriver sämre än Eddings, exempelvis Brooks.
|
|
#14 · Alurian · den 22 september 2004, 16:12
|
hey, jag läste eddings, är väl inget fel på mig? :P
|
|
#15 · Julle · den 24 september 2004, 23:07
|
Nej, Alurian. Du är helt normal.
|
|
#16 · Mabelode · den 2 oktober 2004, 11:00
|
Om man undantar det faktum att du läser fantasy.
|
|
#17 · Kéndra · den 27 november 2004, 20:24
|
Jag tycker personligen att eddings är bra, men det där med att alla huvudpersoner (som Julle skrev) så är det ju bra att huvudpersonerna inte är helt genomgoda... Dessvärre (eller bättre) så är ju itne världen i svart-vit, och dessutom så är ju anledningen till Hettars försök till utrotning av murgoer så var han ju med om att bevittna sina föräldrar bli mördade och själv släpad efter en häst.. Och ang. spriten så skriver han ju också hur illa de mår efteråt... Nu kanske det verkar som att jag gillar Eddings böckerna, och det gör jag också ;)
|
|
#18 · Vivalalona · den 1 december 2004, 22:23
|
Du går ut rätt hårt ;), men visst, du har rätt. Det är onekligen lite märkligt hur totalt befriade vissa *host* goda I Eddings världar verkar vara från vanlig sund empati.
|
|
#19 · Kazûl · den 25 februari 2005, 13:06
|
Det finns faktiskt en murgo som är ok. Han råkar vara kung och Silkes styvbror. Deras far var lite.. hum.. äventyrlig i sin ungdom.
|
|
#20 · Julle · den 5 april 2005, 14:19
|
Tonen är förresten ganska ironisk, om någon annan än #2 funderat på saken. :P
#19: Poängen är ju att han inte ens är murgo, utan halvmurgo/halvdrasnier.
|
|
#21 · Dandelion · den 15 september 2005, 18:42
|
Att murgoerna anses som onda av karaktärerna för att de är just murgoer eller att tex thullerna anses korkade för att de är thuller, är inget som stör mig. Det är karaktärernas åsikter och inte författarens (hoppas jag). Vad jag däremot stör mig på är att Eddings aldrig visar hur fel de har.
|
|
#22 · Candoor · den 10 november 2005, 18:26
|
#21 mao Är det författerens åsikter :P
|
|
#23 · Rhianna · den 5 december 2005, 02:57
|
Personligen gillar jag Eddings, men det är förmodligen därför att jag är himla sentimental... Efter Narnia var ju Eddings den första fantasyn jag läste... Men jag har börjat tröttna litegrann... Har nog läst om de lite för många gånger... Men ska jag vara ärlig måste jag erkänna att jag tycker att böckerna rent språkmässigt lämpar sig bäst för barn... Jag tror att ja var runt 8-9 år gammal när jag läste min första Eddingsbok... och jag fastnade totalt... =)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
