Recension ur Mitrania, nr 1 2009

Tecken i aska och eld är titeln på fantasyföreningen Catahyas tredje antologi med 18 noveller i fantasy och skräckgenrerna, skrivna av medlemmar.
Den inledande novellen "Glaskistan" av Anna Högberg är mycket trevlig läsning som blandar traditionell sagostämning med modern fantasy av god kvalitet. Berättelsen cirklar runt en ung man som inte kan glömma en upplevelse han hade med sin bror i skogen, när de var barn. Han återvänder till platsen som denna gång kommer att bli hans öde. Myter och sedvänjor skildras i lagom mått för det korta novellformatet, så att man ska kunna leva sig in i miljön och känna spänningen stegras till slutet. En mycket bra novell.
"Ormen i lindskogen" som olyckligtvis fått lite olika titlar i register och baksidestext, imponerar aningen mindre. Den är av samma författare, men verkar mindre genomarbetad. Miljön är nordisk herrgård, men familjen som flyttar dit är av engelsk börd. Lite onödigt eftersom det inbjuder till undringar som inte hör till berättelsen, t ex hur de genast talar perfekt svenska. Beskrivningen av familjen känns inte heller viktig för intrigen. Men uppslaget med den förstenade lindormen är fascinerande, även om hela berättelsen skulle ha mått bra av att få mogna en del.
I "En sång från havet" av Maria Nygård får vi följa en flicka och en alv på jakt efter drakens skatt. Medan flickan mest är ute efter bevis på drakens existens, har alven helt andra motiv. Berättelsen är lite " alvlikt " vag här och där men skickligt skriven. Intressant novell med bra avslut.
"I Rans salar", även den av Maria Nygård, är en berättelse om havsfolk och landhäxan Unn på uppdrag i djupet. Havsfolkets ringa intresse för människornas välgång och deras svekfulla karaktär uppdagas undan för undan i en novell som är både stämningsfull och spännande.
"Syster till kråkor" av Daniel Albertsson är en mörk skräckfantasy med råbark-ade soldater och skräniga svartfåglar i rollerna. Kapten Bran blir tillfångatagen och kastad i den djupaste fängelsehålan där han möter en osannolik medfånge. En rätt lyckad berättelse med doft av gamla keltiska myter.
"Lyckobringaren" är ett välskrivet bidrag av Andrea Grave-Mûller, om drakens dubbla roller: den kan vara en lyckosymbol, som den österländska draken, och även en skrämmande fiende som nedmejas av modiga män i västerländska sagor. Skapad till idol eller symbol, ligger ens öde i människornas tillfälliga preferenser, något som även denna fridsamma varelse tvingas inse. En vackert vävd novell som ger viss eftertanke.
Samma sak gäller för nästa novell i samlingen, "Konsttävlingen" av Robert Andersson. Ett folk av jättar använder sig av människor som mat och keldjur, utan att tillskriva dem vidare förmåga att tänka och känna. Jätten Gord som hittills tyckt människor är onödiga kryp, inser att han måste få tag på en som ska tjäna som modell till hans målning. Införskaffandet leder till en del obetalbart roande scener, samtidigt som vetskapen om hur vi människor behandlar djur knackar läsaren i skallen med ett uppfordrande pekfinger.
Komiken tar mer än pratchettska proportioner i början av nästa novell, "Världar av tecken" av Maria Helena Stanke. Häxan Myrnas sändebud har blivit förtrollade när de skulle hämta en värdefull artefakt, och är alldeles oregerliga. Berättelsen lugnar sedan ner sig när unge Finnegan och teckentalaren Lyra ger sig av efter dyrgripen. Anledningen till att artefakten inte fick komma i orätta händer uppdagas och Finnegans utflykt får ett oväntat slut. En underhållande novell som kunde ha komprimerats lite mer. "Midvinter" av Carl Claeson är en kort men vacker liten novell om hur slumpen kan ingripa i liv och död.
"Tecken i aska" av Camilla Jönsson är åter en sådan novell som man fäster sig vid. En flicka får tjänst hos en mystisk man, alltid klädd i täckande kåpa, som lever ensam i ett torn. Hon lyckas få den tjurige enstöringen att lära henne läsa och räkna, och han upptäcker att det inte är så illa med sällskap. När olycka drabbar henne är han tillräckligt engagerad för att ta ställning. Novellen är rätt lång och hinner utvecklas i lagom takt till slutet utan att stressa på läsaren med för många detaljer.
Rikard Slapaks "Den svunne mannen" är en otäck fantasy om en soldat som blir anförtrodd ett magiskt ark att ta hem från kriget. Arket innehåller en fruktansvärd besvärjelse som ska hjälpa dem att segra, och han förbjuds att själv befatta sig med det. Soldaten är sårad och blir ansatt av små vidriga svartalfer på sin väg. Hans enda chans att överleva är att låta arket hela de värsta av såren. När svartalferna återvänder tar han ytterligare en stor risk. Välskriven med bra flyt.
"Skepnad av mörker" är även den av Rikard Slapak. En renodlad skräcknovell om en liten flicka som ser det hennes föräldrar inte ser. Skräcken och maktlösheten är bra skildrad och liksom i den förra novellen märker man att författaren är vän med det skrivna ordet.
Nästa novell, "Själkrypare", av Maria Helena Stanke, består till största delen av dialog, vilket passar bra här. Ett par kriminalare har åkt på sitt värsta fall någonsin, då de ska utreda vad som har hänt några ungdomar som på skoj tillbringat natten i ett rivningshus i skogen. Låt inte lura er av mainstreamupplägget!
Daniel Albertsson återkommer med novellen "Shakawkaw" som även den har otäcka fågelvarelser i handlingen. Det är en gåtfull och rätt otäck skräckberättelse med öppet slut.
Fredrik F.G. Granlund har en medryckande berättarteknik. Hans bidrag "Paria" är en av de längre novellerna och handlar om en avvikande människas sökande efter lycka. I inledningen är uttryck och metaforer klockrena och en fröjd att läsa, men allt eftersom handlingen trappas upp så tappar språket tyvärr något i detta avseende. Ändå ett av de bidrag man minns!
"Anomali" av Melwin Morrow hade jag lite svårt att uppskatta efter den språkligt haltande inledningen " synd, för novellen hade en utmärkt idé och fantastiskt sceneri. Slutet var också rätt orealistiskt ur första persons-berättande. Trots detta var demonjägaren Lokes äventyr rätt spännande, och med hårdare redigering kunde detta blivit en riktigt bra novell.
I "Ett rent sätt att dö" av Lisa Lindh möter vi en kvinnlig läkare som får besök av en något ovanlig patient. Hon blir så fascinerad av denne att hon börjar bete sig rätt irrationellt. Även denna novell är skriven i första person men inramas av stycken ur brev, vilket får intrigen att funka. Berättelsen kommer mig att tänka på Suzy McKee Charnas utmärkta klassiker The Vampire Tapestry.
Avslutar gör Pia Lindestrand med "Mardröm". En kort men fint komponerad liten novell där berättaren är en häxas ande.

Jag tycker att Catahyas antologier, detta är alltså den tredje, blir allt bättre både till utformning och innehåll. Det är bara att knalla på i ullstrumporna, som man säger, och hoppas på att de fortsätter. Att innehållet är aningen ojämnt och i vissa fall hade mått bra av hårdare redigering är något som även kommersiell utgivning lider av idag, och att catahyanerna jobbar på sin fritid och ideellt med detta ska man alltså komma ihåg.
Vissa av novellerna i Tecken i aska och eld är så fängslande att man minns dem långt efter att boken slagits igen. Jag hoppas att författarna till dessa kommer att skriva mycket mera framöver!
I några av novellerna märker man tydligt vilka kända författare som inspi-rerat. Det är inget fel i och för sig, utan kanske snarare en utvecklingsfråga. Roligast att läsa är de noveller som är unika för författaren, med nya miljöer, bestar och namngivning.
Hur som helst är det väldigt roligt att det ges ut antologier av den här typen. Jag hoppas att den får stor spridning, för det är de personer värda som har bjudit på sitt författarskap och producerat den här lilla boken " en provkarta på vad unga författare kan åstadkomma idag i de fantastiska genrerna.

Lilian Wiberg