|
Personligt
|
|
| Namn: |
Cecilia Jildenhed |
| Kön: |
Kvinna |
| Ålder: |
28 år (29 maj) |
| Stad: |
Uppsala |
| E-post: |
Dolt |
| ICQ: |
#0 |
| MSN: |
syracia@hotmail.com |
| Hemsida: |
- |
| |
För även om du sträcker dig
- över avgrunden mot dem -
når du ändå aldrig ända fram
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.
Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.
Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.
Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.
För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.
Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!
Och i natt ska jag följa dem i dansen.
Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Under den tysta månens klara sken vandrar jag. Denna hemlighetstyngda dunkla skog har blivit mitt hem, trots att dess vindlande stigar alltför ofta leder mig vill. Jag känner förundran inför dess märkliga sätt att alltid visa mig nya, för andra förborgade, världar som dväljs i dess av mossa vävda matta, dess skymningsmörka tjärnar och dess ändlösa grottor.
Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Varför tänka när man kan drömma? Varför vara tyst när man kan skrika högt för att få alla att lyssna?
Tibicina, min vardagsbetraktelse/dagbok/recept/livetblogg, är uppdaterad.
På Syrinxx ligger nu två "nya" noveller uppe, från antologitävlingen. Kika gärna in där! |
|
|
|
