|
Skriven av Glo den 1 augusti 2008
|
David (Christensen) är den mobbade lilla ungen i skolan, som såg sin mamma gå ut genom dörren när han var fem och som får leva med pappan som inte alls är någon bra pappa. Tragiskt barn, helt enkelt. Sen är han såklart kär i en av de där populära brudarna (Bilson), som kanske eller kanske inte gillar honom tillbaka. När David är femton brister isen under hans fötter och flodens ström suger iväg honom. Alla (utom möjligtvis ovan nämnda kärleksintresse) tror att han har dött. Kroppen hittades aldrig, av den enkla anledningen att David teleporterade sig för första gången. Med upptäckten av denna smått praktiska egenskap så bestämmer han sig för att starta om på nytt. Åtta år senare lever han ett lyxliv, med lyor över hela världen och med ett hemligt rum med några högar inte helt lagligt införskaffade pengar. Sen kommer Roland (Jackson) och hans paladiner, som jagar dessa hädiska ”jumpers”.
Paladiner? Snälla. Men det är tydligen något man måste akta sig för om man kan hoppa runt. De har sprungit omkring sedan medeltiden och jagat ”jumpers”. Hur de lyckades utan framtidsteknologi på den tiden kan man ju fråga sig, men jag nöjer mig med att säga att den här lilla delen i berättelsen inte direkt är välutvecklad. Vilket är något jag skulle kunna säga om ungefär hela filmen. Inte direkt välutvecklad.
Christensen har lika mycket sågspån i huvudet när han teleporterar sig som när han svingar ljussablar. Det vill säga tillräckligt mycket för att förse Ikea med en årsförbrukning av spånskivor. Fast det är ju inte så att resten av skådisarna gör så bra ifrån sig heller. De ligger alla på ungefär samma låga nivå. Samuel L. Jackson, som jag annars gillar, gör inte mycket av sin vithåriga fanatiker. Oneliners som var stereotypa redan i det forna Atlantis. Bilsons hår har lika mycket karaktär som Millie (kärleksintresset) själv och Bell har mest bara en brittisk dialekt.
Handlingen går, på det stora hela, käpprätt åt helvete efter den första kvarten. Men, till filmens försvar, så fungerade det hyfsat medan jag satt och tittade. I efterhand så fungerar det inte lika bra. Halvdan underhållning, i alla fall. En skrapa-på-ytan-film.
Jumper är dock inte bara bu och blä. Den är värdelöst genomförd. Uppenbar slutsats efter ovanstående. Men jag gillade grejen. Jag börjar nästa störa mig på att jag ger så mycket poäng för det här, men Jumper ska också få ”den har verkligen potential”-stämpeln. Idén, alltså. Till att börja med så samlar filmen väldigt många poäng genom att ha ”superhjältekrafter” utan att ha superhjältar, eller ens särskilt godhjärtade huvudpersoner. Jumper hade vunnit mycket på att använda sin idé till ett drama. Ungefär som Lake House (som dock inte lyckades med sitt drama med övernaturlig twist, men i alla fall). Specialeffekterna för deras egen skull har vi sett tidigare. Kom med något nytt. Gör något annat. Det är väl ungefär vad jag säger hela tiden. Jag gillar att upprepa mig, när det behövs. Men jag lämnar Jumper med en sista, positiv sak: miljöerna var läckra.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Artemis · den 3 augusti 2008, 19:26
|
Bra recension, håller med på typ alla punkter... Jag gillar idén jättemkt, men allt blev så töntigt när Jackson (fast han är beundransvärt i alla hans andra filmer) och hans vänner kom in i filmen... Första halvtimmen var skitrolig, sen gick det bara neråt i bergochdalsbane-fart.
|
|
#2 · Ziz · den 4 augusti 2008, 12:41
|
Tyckte också att början var väldigt lovande, men sen blev man besviken. Det var en underhållning-för-stunden-film bara.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Regi |
|
Liman, Doug
|
|
Skådespelare
|
|
Hayden Christensen, Jamie Bell, Rachel Bilson, Samuel L. Jackson m.fl.
|
| Produktionsår |
|
2008
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Jehane om du är intresserad.
|
|
