| November 2005: Andra perspektiv |
Alla har vi väl sett en ny värld genom en bondpojkes ögon. När man tänker på standardkaraktärer i fantasygenren är det sannolikt honom man tänker på först, den unge mannen som växer upp till att rädda världen. Det händer att fantasyn anklagas för att vara en ensidig genre endast befolkad av Tolkien-kopior där samma berättelse som upprepas gång gå gång. Vi vet att detta inte stämmer, men visst ligger det ändå något i att det ganska ofta är ungefär samma sorts karaktärer som leder oss in i fantasyns världar, oavsett om de är huvudpersoner eller andra viktiga karaktärer. Tänk hur annorlunda en värld eller en berättelse hade kunnat se ut om vi fått tillträde till den genom en annan persons ögon.
Karolina Bjällerstedt Mickos´ Dorei är en quest-berättelse. Ett blandat sällskap ska ta sig från punkt A till punkt B för att genomföra sitt uppdrag: att föra prinsessan Berilen, ett spädbarn, i säkerhet. Men något skiljer den från att vara en standard-quest. Huvudpersonen är inte en erfaren krigare som leder sällskapet, inte en kunglighet eller en ung person som kommer att växa till att skaka världen i grunden. Nej, huvudpersonen Dorei är en amma. En ung kvinna vars uppgift det är att ta hand om det lilla barnet. Detta ger gestaltningen ett helt annat perspektiv med fokus på andra saker än det som vanligtvis ges plats i fantasyböcker. Med en annan huvudperson skulle Berilen varit en sak, målet för handlingen som bara råkat få formen av ett barn. Genom Dorei blir Berilen ett barn på riktigt. Dorei gläds när barnet mår bra. Hon får dåligt samvete och känner sig otillräcklig när barnet lider. Hur ofta får man ta del av relation som denna? Ammor förekommer visserligen ganska flitigt i fantasylitteraturen, men denna fokusering på ett hjälplöst barns behov och kvinnan som tar hand om det känns väldigt nytt. Visst finns även här ondska och strider och stora sammanhang, men med Dorei som främsta guide till världen får jag som läsare uppleva den på ett helt annat sätt än om jag sett den genom en krigares ögon.
Ursula K LeGuins Tehanu är känd som en icke-typisk fantasybok. Här har den unga prästinnan från Gravkamrarna i Atuan hunnit bli både bondhustru och änka och lever ett stillsamt liv, till synes långt borta från magi och äventyr. En del ser den som ett välkommet bevis på att fantasy kan handla om vardag. Andra anser den vara tråkig.
Ett annat sätt att visa upp en ny värld är att ta bort människornas perspektiv helt och hållet. I Firebringer-trilogin av Meredith Ann Pierce är karaktärerna enhörningar och andra icke-mänskliga varelser. Nog för att handlingen skulle vara ungefär den samma om man bytte ut dem mot människor, men upplevelsen av enhörningarnas kroppsspråk och fysik över huvud taget tillför något som mänskliga karaktärer inte kan. När man läser de här böckerna blir man själv enhörning för en stund. Att anta ett icke-mänskligt perspektiv är det flera fantasyförfattare som har gjort. Den mest kända är antagligen Richard Adams, med kaninerna i Den långa flykten.
Inte sällan handlar fantasy om en strid mellan gott och ont, utifrån de godas perspektiv. Mary Gentle gör tvärt om i Grunts. Här finns kampen mellan gott och ont, men humoristiskt skildrad utifrån de onda orchernas synvinkel.
Här har jag bara tagit upp några få exempel, för det finns gott om fantasyböcker med perspektiv som erbjuder något annat än mainstreamfantasyn. Den här texten är främst en uppmaning till er att dela med er av de nyskapande perspektiv ni fått ta del av. Det finns en tråd med det syftet i litteraturforumet. Sätt igång!
|
