| Romantiken del 2 - Högromantik |
| Artikel -
|
Högromantiken infaller i England i början av 1800-talet. England är inte längre den förebild för europeisk litteratur som det var under förromantiken. I stället kommer nu impulser från kontinenten in i den engelska litteraturen, främst från Tyskland. Men trots detta förblir den engelska romantiken i första hand en nationell produkt.
William Blake publicerade 1783 ett verk kallat Poetical Sketches. Detta var ett verk i sann förromantisk anda, men Blake var ett typiskt romantiskt universalgeni och resten av hans gärning är defenitivt högromantisk. Blake var inte bara diktare utan även konstnär. Borsett hans första diktsamling är Blakes böcker inga reproduktioner, utan unika konstverk eftersom han hela tiden ändrade sina tryckplåtar så att varje bok blev unik! Hos Blake smälter religionen och konsten ihop till en enhet, men en enhet som är hämtad från en mängd olika läror. Platonism, gnostiska läror, Kabbala, Eddan, Swedenborg och Böhme tillsammans med allsköns annan ockultism blir till en levande enhet i hans dikter. Och det är denna "religion" som ligger till grund för den episka diktning som skulle komma. I början av 1780-talet kommer The book of Tell och sedan följer The book of Urizen (1794), The Book of Ahania (1795), The book of Los (1795), The four Zoas (1795-1804), Milton (1804-1808) och, enligt mig, hans mästerverk Jerusalem (1804-1820);
And did those feet in ancient time
Walk upon England´s mountains green?
And was the holy Lamb of God
On England´s pleasant pastures seen?
And did the Countenance Divine
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here
Among these dark Satanic mills?
Bring me my bow of burning gold:
Bring me my arrows of desire:
Bring me my spear; O clouds unfold!
Bring me my chariot of fire.
I will not cease from mental fight,
Nor shall my sword sleep in my hand
Till we have built Jerusalem
In England´s green and pleasant land.
Jerusalem har blivit tonsatt, och är en höjdpunkterna i The last night of the Proms samt en mer eller mindre officiell sång för det engelska rugbylandslaget. Dessutom, för er som inte orkar läsa Blake, har Iron Maidens sångare Bruce Dickinson gjort en tematisk CD, kallad Chemical Wedding som bygger på Blakes episka dikter. Blake blev aldrig uppsakttad under sin egen livstid, men han har i efterhand visat sig vara en av de mest livskraftiga romantiska diktarna som funnits. Prerafaeliterna, som vi ska diskutera mer i del tre, var de första som på allvar började uppskatta Blake, även om andra diktare tidigare börjat uppskatta Blakes galenskap.
Även Samuel Taylor Coleridge är en poet från romantiken som fortfarande har livskraft. I Lyrical Ballads (1798) fanns ett verk av Coleridge med, The Rime of the Ancient Mariner. Även denna har hittat hem till hårdrocken när Iron Maiden tonsatte den på skivan Powerslave. The Rime of the Ancient Mariner är en typisk skräckromantisk ballad, som fortfarande har kvar sin förmåga att fånga oss i sin magi.
Men nog med lyriken och epiken för en stund, låt oss raskt gå in på romanen. Här är sir Walter Scott det stora namnet. Men även Scott debuterade som poet med The Lay of the last Mistrel (1808) och var ett tag Englands populäraste diktare. Men han blev snart "utkonkurerad" av Lord Byron, och Scott valde då att i stället skriva romaner, och då främst historiska romaner. Det började med att han anonymt gav ut Waverley (1814), och sedan följde i rask takt Guy Mannering (1815), The Antiquary (1816), Old Mortality (1816), Rob Roy (1817), The Heart of Midlothian (1818), The Bride of Lammermoor (1819), A Legend of Montrose (1819), Ivanhoe (1819), Kenilworth (1821), The Fortunes of Nigel (1822), Quentin Durward (1823), Redgauntlet (1824) och Woodstock (1826), alla anomymt och med ett tempo som chockade omvärlden. Dessvärre hade Scott gjord en felinvestering och såg sig själv skyldig att återbetala 130.000 pund (en hisnande summa) som han faktsikt skrev ihop under eget namn genm att publicera böcker i ett ännu snabbare tempo än tidigare, vilket gör att Scotts produktion efter 1826 är av mycket samre klass än den före.
Scotts historiska romaner anknyter endast perifert till den moderna fantasyn, men är för den sakens skull inga dåliga böcker att läsa. Men vad Scott gjorde var att öppna upp för andra romanförfattare, eftersom det efter hans massutgivning av romaner nu fanns en publik som frågade efter just romaner. James Hogg skrev 1824 The Confession of a Justified Sinner som kan räknas till en klassisk skräckromantisk roman, och den följer i samma spår som Frankenstein som skrevs av Mary Shelley 1818 och Charles Robert Maturins Melmoth the Wanderer (1820) och man kan nu se att skräckromantiken mognar till en konstform.
Men romantiken börjar nu gå mot sitt slut i England, och nya litterära strömingar (realismen och naturalismen) tar i stället vid vid 1800-talets första hälft. Men romantiken kom att bita sig fast i England, och jag menar att man definitivt kan prata om en engelsk postromantik, vilket del tre kommer att handla om.
|
| |
|
