|
Skriven av Eranthis den 13 juni 2011
|
I ett avsnitt av South Park finns det en rättsläkare som äter worchestershiresås eftersom han tycker att det ”smakar så brittiskt”. Ungefär samma sak är det att läsa den absurdistiske engelsmannen Jasper Ffordes böcker. De är precis som worchestershiresås väldigt mycket knutna till engelsk kultur. De utspelar sig i typiska (och charmigt oglamorösa) engelska småstäder som Reading och Swindon och humorn påminner om Monty Pythons galna och ofta lärda komik. Dessutom innehåller de rent bokstavligen väldigt stora doser brittisk litteratur i och med att karaktärer från Dickens, Austen, Shakespeare och Wilde är med i dem.
Fforde är kanske mest känd för sina skruvade böcker om litteraturpolisen Thursday Next och det är från dessa som serien Nursery Crime är en spin-off. I denna bokserie, som än så länge bara omfattar två böcker, fungerar grevskapet Berkshire som en fristad för karaktärer ur barnramsor. Egentligen fungerar hela världen i Nursery Crime-böckerna som en fristad för litterära karaktärer som behöver komma bort lite, något som Thursday Next utnyttjar i ”The Well of Lost Plots” (del tre i Thursday Next-serien).
I ”The Fourth Bear” utvecklar Fforde sin Nursery Cryme värld: man får en tydligare bild av hur de fiktiva karaktärerna, kallade ”persons of dubious reality” (PDR:s) är integrerade i det vanliga (?) samhället. Framför allt spelar de talande björnarna en viktig roll i boken. Detektiv Jack Spratt och hans assistent Mary Mary från första fristående romanen ”The Big Over Easy” undersöker misstänkt smuggling av gröt och honung (tunga droger i the bear community…), när den närmast oövervinnerlige seriemördaren The Gingerbreadman flyr från fängelset. Trots att Jack klarade skivan i förra delen, och dessutom fångat mördaren en gång tidigare, har han inte sina överordnades förtroende och får inte ta hand om jakten på Pepparkaksgubben. Han dras istället in på ett annat spår då en av hans värsta kritiker, journalisten Josh Hatchett behöver hjälp med att hitta sin försvunna syster. Det är starten på en härva som omfattar gurkodling, massförstörelsevapen, megakorporationer, Guldlock, de tre björnarna och en något apart nöjespark med första världskrigstema kallad ”Somme World”, för att nämna några viktiga ingredienser. Det är lika tok-crazy som det låter, men Fforde lyckas ändå elegant att hålla samman vansinnigheterna.
Det hela utvecklar sig till ett typiskt Jasper Fforde -mysterium med många parallella trådar och ett alltmer invecklat privatliv för den gode Spratt. Strukturen i boken känns igen från föregående alster och slutet är som vanligt värdigt en högoktanig actionhistoria på vita duken. Handlingen förmedlas med en ganska luftig prosa , författad på en engelska som svenska läsare inte bör ha så stora problem med. Precis som Aiyu Linden var inne på i sin recension av ”The Big Over Easy” här på Catahya.net (12/10-2010) är närvaron av barnkammarrim och ramsor viktig i Nursery Crime-serien, för att inte säga bärande, och är man inte från Storbritannien eller drabbad av en svår anglofili är det inte säkert att man har koll på alla figurer. Det kan ta bort en del av bokens charm och humor men är inte avgörande för att hänga med i storyn, för det räcker det med att man kan sin bröderna Grimm.
Stilen är förvisso komisk, men det är ingen historia som lockar till skrattkonvulsioner , därtill är handlingen tillräckligt allvarlig. Snarare är det leenden och en air av vrickat nörderi som Fforde lockar fram med sina vridna referenser. Ett undantag finns: Jacks utomjordiske kollega Ashley som är den klart roligaste karaktären i boken och avsnitten med dennes och Marys avstickare på tu man hand är tokroliga höjdpunkter. I Thursday Next-böckerna finns mer satir, här ansats till det i form av liknelsen mellan björnarnas kamp för rättigheter och USA:s medborgarrättsrörelse, men inget som går in på djupet. Nursery Crime-böckerna ger därmed ett intryck av att vara mellanprojekt för Fforde, och kan också utmärkt läsas som det: avkoppling mellan annan tyngre läsning.
”The Fourth Bear” är alltså en humoristisk roman i samma bekanta koncept från tidigare böcker i både Nursery Crime och Thursday Next-serierna. Inte mycket nytt under solen sålunda, såväl upplägg, den absurda humorn som det vansinniga innehållet är spår som Fforde kört väl in. Bör man bli besviken på det? Nej, inte om man vill veta vad man får. Debuten ”The Eyre Affair” var högst originell och man kan konstatera att Fforde inte gärna avviker från de säkra korten. Och det är väl troligt att den genomsnittlige läsaren inte läser denna typ av Fforde-bok i hopp om att han ska komma med något originellt, (vill man ha det så bör man spana in hans sf-roman ”Shades of Grey” istället). Tvärtom kan man tryggt luta sig tillbaka i läsfåtöljen och låta sig underhållas, men inte överraskas annat än av de ständigt extravaganta inslagen. De som vill ha sin Fforde så som han skrivit tidigare lär inte bli besvikna.
Not: Betyget ska snarare ses som någonstans mellan tre och fyra.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
