|
Sökandet efter det drömda Kadath
|
|
Skriven av Rogie den 4 augusti 2012
|
Vad många inte vet är att Lovecraft innan han skapade sin Cthulhu-mythos var fantasyförfattare, specifikt inspirerad av Lord Dunsanys sagoberättelser.
När Randolph Carter i sina drömmar förvägras tillträde till en underbar och sällsam stad blir han besatt av tanken på att återkräva sin vision. Beslutsamt trotsar han de tabun som avhåller människorna från att söka drömmarnas jordiska gudar, i deras fäste på det okända berget Kadath. Genom att träda ner för den djupare sömnens trappa kommer Carter till drömvärlden, kanske den värld som formats av summan av alla drömmar, och här tar en dramatisk odyssé sin början. Ty det är inte alla som vill hjälpa Carter i sökandet. Och vem kan ana den hånande och gäckande Nyarlathoteps avsikt — de vansinniga och viljelösa gudarnas budbärare, som ständigt och obevekligt följer Carter i spåren.
Sökandet efter det drömda Kadath är en av de få romaner Lovecraft skrev under sin livstid och i de flesta avseenden hör den till hans bättre verk. Vår cyniske författares talang kommer aldrig ligga i hans språk eller hans karaktärsporträtt. Istället är det de vackra och mystiska scenerierna och landskapen som han målar upp framför mina ögon. Det är en mycket fascinerande värld Lovecraft målar upp och jag njöt av att vandra genom zoogernas magiska skog lika mycket som att flyga till månen i månbestarnas skepp. Eftersom äventyret utspelar sig i en drömvärld har han fria tyglar. Monstren och varelserna i världen har sitt ursprung rakt ur författaren egna fantasi och de är läbbiga, groteska men inte nödvändigtvis onda. Det finns Ghouler, månbestar, hälvmänskliga slavhandlare, zooger, onda och goda gudar, talande katter och massor av fantasi. Drömmen tar slut men symboliken lever vidare. Antihjälten Randolph Carter är i början en rätt platt person och det tar tid innan man lär känna honom. Sakta inser man att han inte är lika uppdiktad som man skulle kunna tro. Han är Lovecraft själv som besöker drömmarna som gav författaren inspirationen som skulle bli ett av fantastikens viktigaste kulturarv. Sen har vi Nyarlathotep, det krälande kaoset, som enligt mig av alla Lovecrafts kosmiska vidunder passar bäst som antagonist. Hans karaktärsporträtt är nog det mest imponerande trots att man bara möter honom personligen i slutet, för eftersom han är mest ondskefull av alla är han mest människolik. Andra karaktärer kommer och går med storyn. Med tanke på hur svårt språket han använder sig av är så tycker jag att översättningen av Jens Heimdahl och Rickard Berghorn är imponerande och man kan bara föreställa sig hur lång möda som lagts ner på det. Det är knappast en lång berättelse, 150 sidor ungefär men läsningen blir behagligare om orkar läsa noggrant. Vill man läsa läskiga eller mystiska historier blir man nog besviken här. Boken är en saga och en bättre sådan. Läs Sökandet efter det drömda Kadath och ge dig in i en fyratusen års lång resa på en natt.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Ningauble · den 5 augusti 2012, 10:36
|
Jag tror du menar "kosmiska vidunder", inte "komiska". Eller?
Observera att det finns ett par syftningsfel i texten -- det är t. ex. inte en osynlig shantak som leds fram till Carter mot slutet. Jag påpekade detta vid granskningen, men fick inget gehör.
|
|
#2 · Kalimac · den 8 augusti 2012, 09:27
|
Skiljer sig Bakhålls översättning från Alephs?
|
|
#3 · Kalimac · den 8 augusti 2012, 09:28
|
Dvs, är det samma översättning eller en ny och vilken är i så fall bäst?
|
|
#4 · Rogie · den 23 oktober 2012, 21:43
|
Så vitt jag vet är det den enda översättningen. :P
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
