|
Skriven av Bolion den 19 april 2003
|
Att säga att man är ledsen är väl att ta i. Men jag är inte särskilt nöjd heller, nu när jag har upptäckt att fler författare lider allt för allvarligt av ”Eddings’ syndrom”.
En ensam man, som likt en vålnad drar fram i Drenai och försörjer sig genom att döda mot betalning. Så ensam, kall och känslolös, bär han på en svart insida, väl dold bakom en järnhård fasad. I folkmun bär han namnet Vandraren.
När Vandraren en dag tar tillbaka sin häst från rövare möter han en präst vid namn Dardalion, som också är mystiker. Prästen har sårats svårt utav de blodtörstiga rövarnas tortyr, och Vandraren plåstrar om honom. De båda männen, som i normala fall skulle undvika varandra, väljer att resa tillsammans.
Prästen sliter upp gamla sår hos Vandraren; saker han inte känt på tjugo år gör sig påminda. Att de sedan möter fyra flyktingar som prästen insisterar på att skydda gör verkligen inte saken lättare för krigaren.
Även Dardalion påverkas av krigarens sätt; Hans tro börjar svacka och förvridas till något som Källan aldrig skulle acceptera, om man skulle tro läran.
I Drenai pågår kriget för fullt. Vagriska trupper är ute efter land, och med blodtörstiga soldater och Brödraskapet, en ond samling mystiker, invaderar de Drenai, som är i kristillstånd sedan kungen mördats. Vandraren och det lilla sällskapet blir, utan att egentligen rå för det, insyltade i krigets utgång.
Jag gillar Gemmell. Han skriver rak, enkel och militärfärgad heroisk fantasy, med inslag av ”Vad är meningen med livet och döden?”, små antydningar till kärlek och teologiska diskussioner. Man vet vart man har honom och begär inte så mycket utav hans böcker.
När jag läste boken blev jag dock lite besviken i alla fall. Vandraren är som en spegelbild av Druss den Legendariske; Jag får en likadan bild av dessa två hjältar. Att bokens sedan kretsar kring belägringar där försvararna är i underläge och vägrar ge sig, bara för att bli räddade i slutet, är verkligen inget som jag är riktigt tillfreds med. Det känns som om Författaren kört fast, fått en kork för fantasin och nyskapandet, och bara återskapar sina gamla berättelser med nadra ansikten.
Dock så gillar jag Vandrarens karaktär. Han grubblar över samma saker som jag ibland grubblar på, och jag kan förstå hur han tänker. Boken behandlar också teologi på ett mycket bra sätt, precis som Gemmell brukar.
Ett fel jag anmärkt hos Gemmell tidigare är att han har svårt att få till ett riktigt, riktigt bra slut. I det här fallet lyckades han dock hyfsat bra; alla fick sin del av kakan i lagom mängd. Dock är det lite väl mycket ”Happy Ending” för att man skall vara nöjd. Men men, man skall kanske inte ställa alltför höga krav på heroisk fantasy.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
