|
Skriven av Julle den 15 januari 2004
|
Mantor lever, trots att kriget rasar, ett relativt obekymrat liv för sin konst. Så stöter han på Larona, och hans lycka verkar vara gjord. Men då hade det förmodligen inte blivit mycket till bok, eller hur?
Lugnet och tillfredsställelsen med livet rycks brutalt bort när han får reda på att han kommer att kallas in. Besluten att rädda sitt liv även om det betyder att han förlorar sin ställning och sin nyvunna kärlek deserterar han - utan att meddela ens Larona - och flyr sin väg, en väg som leder honom till staden Pyros.
Denna stad är en teokrati som liksom de flesta teokratier innebär en stor fara för alla som inte delar den lokala tron. Här får Mantor anställning som flöjtist på teatern Fågelgården. Skådespeleriet i Pyros är ingen simpel underhållning - här spelar man upp religiösa verk och de tas på mycket stort allvar. Dessutom närmar sig avgörandet - en tävling mellan teatrarna, om vilken som lyckas bäst med sin hyllning till gudarna, och som Mantor och hans kolleger måste vinna för att teatern skall kunna överleva.
Den som vill ha blanka svärd och världsräddande ynglingar med svällande muskler borde nog vända sig till en annan bok. Egentligen finns det ingenting annat än stämningen och den uppenbart fiktiva värld i vilken berättelsen utspelar sig som signalerar att Mantor faktiskt är fantasy - ingen magi, inga underliga väsen och även om Pyros gudar spelar nog så stor roll genom den skugga de kastar över staden så finns det över huvud taget inget bevis för att dessa gudar skulle existera utanför ortsbefolkningens föreställningsvärld.
Mantor är en trevlig bok, även om ordet kan ge en felaktig bild. Handlingen cirklar kring livet på teatern i synnerhet och i staden i allmänhet, och hur religionen som ständigt påminner sig påverkar invånarnas liv - vare sig de är troende eller så kallade fritänkare, som istället försöker motarbeta religionens inflytande. Personerna är kanske inte mästerligt beskrivna, men de är i alla fall självständiga - om än fiktiva - människor och inte några tunna pappfigurer klippta ur närmaste mall. De är egensinniga, udda och ofta blinda för vad de inte vill tro precis som så många andra man skulle kunna möta på gatan.
På det stora hela tycker jag att det är en bra historia, och en välberättad sådan. Mantor får en trea med ett stort, blankt plus i kanten.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Sillvas · den 16 januari 2004, 13:05
|
Köpa eller låna? :>
Jag lär ju låna den, när jag får tid.
|
|
#2 · Vinter · den 16 januari 2004, 18:02
|
Psst. Serien heter Till Esperani ;)
|
|
#3 · Julle · den 16 januari 2004, 19:56
|
Ah, tangentbordssnubbel - det visste jag ju. :/ Var helt säker på att jag hade läst igenom den för att undvika sådant, men småfälten hade jag visst missat. Så irriterande.
Sillvas, det är din sak att avgöra. :)
|
|
#4 · Julle · den 16 januari 2004, 19:57
|
Jag lånade dem (Mantor och Larona, på vilken det kommer en recension förr eller senare), tyvärr. :/
|
|
#5 · Julle · den 16 januari 2004, 19:59
|
Och nu skulle länken till bilden börja krångla, bara för att jag rättade till saker. Suck.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
