|
Skriven av Auryn den 7 februari 2004
|
Den episka berättelsen fortsätter där den första delen slutade. Althea kämpar för att få tillbaka Vivacia, som nu har blivit tagen av Kennit i hans strävan efter att bli piraternas konung. Wintrow måste lyckas amputera Kennits ben för att rädda sitt eget och sin fars liv. Malta kan bli tvungen att gifta sig för att rädda familjen Vestrit och Amber drömmer om att få ta med sig det galna skeppet Paragon till havs och ge honom hans liv tillbaka. Samtidigt lider en drake av sin fångenskap och de stora sjöormarna samlas för att återfå sina minnen och återfödas.
Efter att snabbt ha uppdaterat läsaren med vad de viktigaste huvudpersonerna håller på med drar The Mad Ship igång ordentligt, med en oerhört stark och verklighetstrogen amputationsscen som får blodet att isa sig. Därifrån är det full fart, och intrigerna och spänningen byggs upp. Ett par nya perspektivpersoner tillkommer: Serilla, rådgivare till härskaren i Jamaillia, Reyn, den mystiske unge mannen som förälskat sig i Malta Vestrit, och Etta, Kennits hora. Malta, Wintrow och Kennit har de viktigaste rollerna i den här delen, medan Althea och Brashen blir mer passiva än i den första och hamnar i bakgrunden.
Vissa kapitel är en aning pratiga och drar ner tempot, men boken håller ändå intresset vid liv. Hobb blandar förutsägbara intrigvändningar med fullständigt överraskande på ett mycket effektfullt vis. Precis som i Farseer blir de fantastika elementen (här drakar, sjöormar och Elderlings) gradvis viktigare för historien. Malta ger serien ett lyft. Hon är inte ute i stridens hetta, men hennes utveckling från flicka till kvinna och de svåra val hon står inför ger boken en mycket mänsklig prägel - jag tror inte att det finns någon som inte känner igen sig i henne.
The Mad Ship är överlag både starkare och mer spännande än Ship of Magic. Tempot är högre och handlingen går mer kännbart framåt. Karaktärerna har hittat sina platser i historien och utvecklas explosivt. Boken är inte bara en brygga mellan den första och den avslutande delen, som lätt är hänt med bok två av tre. Istället tar den historien i helt nya riktningar. Stora saker sätts i rörelse och skapar stora förväntningar för seriens avslutande del, Ship of Destiny.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Candoor · den 7 februari 2004, 21:18
|
JAg tycker Maltas personlighetsförändring är lite skum. Hon förändras så snabbt. Det tycker itne jag är direkt realistiskt.
I övrigt är Ogden mästerlig som Hobb. Mad Ship och dem har itne den sköna närvaron som i Farseer, men fler karaktäerer ger handling och intriger mer skruktur.. högrre tempo än farseer. Men Fitz är och förblir min favvo :P
|
|
#2 · Julle · den 7 februari 2004, 21:42
|
Jag tycker att hela trilogin är underbar, men Maltas utveckling känns inte särskilt trovärdig och är nog faktiskt det jag tycker minst om i böckerna. Den är för kraftig och går alldeles för snabbt, även om man tänker på omständigheterna.
|
|
#3 · Auryn · den 7 februari 2004, 23:06
|
Äsh, nu är ni negativa. ;-P
Och onormalt snabbt gick det väl inte? Mad Ship utspelar sig ju över ett drygt år om jag inte minns fel.
|
|
#4 · Julle · den 8 februari 2004, 16:17
|
Nu var det väl några år sedan jag läste boken, men jag minns att jag tyckte att den totalt saknade trovärdighet på den punkten.
|
|
#5 · Auryn · den 9 februari 2004, 00:03
|
#4 Det får stå för dig. ;-P
De flesta i Liveship-serien var vuxna när serien började, och hade sina grejer på gång. Därför tyckte ajg att det kändes fräsht att få följa med en karaktär i utvecklandet av en vuxen personlighet.
Hade Malta förblivit en bortskämd snorunge trots att pappan blev tagen av pirater, skeppet stulet, familjen bankrutt och staden anfallen, ja DÅ hade det varit något fel. ;-P
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
