|
Skriven av Vinter den 10 augusti 2004
|
Bakom Ludvig, på en klipphylla, satt en ljusgul fladdermus med de oproportionerligt stora benen nerstuckna i ett par seglarstövlar.
Svensk fantasy växer inte direkt på träd, men Dimman av Göran Holmqvist råkar vara just det - en svensk fantasyroman. Den handlar om två niondeklassare, Ludvig och Rebecca, som snubblar in i en parallell dimension och självklart dras in i kampen mellan gott och ont. Ingen nyskapande historia alltså, men det finns gott om originella varelser och annat som väger upp det.
Det låter väl bra?
Nej, jag tycker tyvärr inte att det är särskilt bra. Halva boken hinner passera innan jag faktiskt börjar bry mig om vad som händer. De originella och roliga inslagen och de fina formuleringarna som dyker upp här och där drunknar i ett hav av ordbajsande. Ibland får jag känslan av att 50 sidor med lätthet hade kunnat kapas bort, och Dimman är ändå ingen tjock bok.
Jag stör mig otroligt mycket på författarens sätt att ibland slänga in ett ”Då hände något”, eller liknande meningslöst uttryck, och på alla onödiga ord och meningar som övertydligt förklarar saker jag redan förstått. Visserligen är det en ungdomsbok, men vad jag vet så är inte "ung" en synonym till "trögfattad".
Det finns som sagt en hel del ljusglimtar och jag tycker att det är otroligt synd att dessa skuffas undan mellan stycken av ojämn skräptext. Boken hämtar sig ordentligt mot slutet och blir ganska spännande, men då är det sedan länge för sent. Mitt dåliga intryck av den ligger kvar som trög - just det - dimma i bakhuvudet.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
