|
Skriven av Syntax Horror den 15 augusti 2004
|
The Amulet of Samarkand har kallats Harry Potters arvtagare, precis som Eoin Colfers böcker om Artemis Fowl. Men i sin världsbild så skiljer den sig rätt mycket från båda, men ligger nog närmast Potter om man ska göra en jämförelse.
Boken handlar om Nathaniel som är magikerlärling i ett ganska annorlunda nutida England. Världen domineras av de två stormakterna Tjeckien och Storbrittanien, som båda styrs av magiker.
I Strouds värld har magiker ingen egen kraft utan all kraft kommer från djinner, efreeter och liknande väsen som frammanas från andra sidan.
Nataniels läromästare är en medelmåtta och ynkrygg, som tror att Nathaniel inte kan någonting. Inte heller gör denne något när Nathaniel blir förnedrar av magikern Simon Lovelace. Nathaniel bestämmer sig för att hämnas på Lovelace, och börjar att studera ihärdigt för att kunna hämnas på Lovelace.
När han känner sig redo frammanar han djinnen Bartimaeus, som han beodrar att stjäla en Amulet från Lovelace. Nathaniel har fått kännedom om amulten genom att spinoera å Lovelace, och han misstänker att Lovelace inte fått tag på amulten på ärlig väg.
Allting är dock betydligt mycket mer invecklat än vad det först verkar vara.
Världen som Stroud beskriver i The Amulet of Samarkand är egentligen ganska mörk, men betydligt mer intressanta än i de flesta ungdomsböcker. Stilen är rätt humoristisk, och en del saker känns lite fåniga här och var, men allt som allt så funkar den utmärkt att läsa även i min ålder. =)
Även om berättelsen är mörkare än många andra ungdomsböcker, så är den inte speciellt djup. Stilen är humoristisk rakt igenom. Även om boken var relativt underhållande, så saknades något. Men det är ändå en helt klart läsvärd bok.
Berättelsen förmedlas från två perspektiv, Djinnen Bartimaeus och från Nathaniels synvinkel. Bartimaeus är bokens egentliga berättare, och hans del av berättelsen är i första person, medan Nathaniels är i tredje person. Egentligen är det Baertimaeus som gör hela boken med sina underfundiga kommentarer. Djinner kan tänka på flera plan samtidigt, vilket är svårt att åskådligöra i en bok. Så boken är full av fotnötter som är Bartimaeus kommentarer till saker och ting han ser och hör. Påminner lite om Pratchetts fotnötter i sina böcker om Skivvärlden.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Nitral · den 17 augusti 2004, 00:52
|
Jag iaf skulle bli mycket besviken ifall den här trilogin slutade lyckligt. För den ger en så härlig kännsla av att allting kommer gå snett. :)
|
|
#2 · Dragonfly · den 18 augusti 2004, 00:02
|
Vaddå 3?!!
Den boken är ju bara FÖR bra!! :P
Helt klart en bok som kommer att leva kvar länge...
|
|
#3 · Jarsling · den 26 september 2004, 20:44
|
hmm, ganska bra bok (på svenska) lättläst och med viss humor, lagom mörk....
|
|
#4 · Farraw · den 5 oktober 2004, 14:09
|
Låter som något man borde ge en chans. :)
|
|
#5 · Zarathan · den 3 december 2007, 07:50
|
Grym bok på engelska... Och uppföljarna också...
|
|
#6 · Rogie · den 25 mars 2012, 15:16
|
Sjukt rolig och samtidigt jävlig cynisk. En bra rekommendation och ett föredöme för ungdomsböcker.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
