|
Skriven av Vinter den 21 augusti 2004
|
I tredje delen av Jarastavens vandring hotas byn Gläntarp av krig och Siri, byns Völva, tror att det är hon som kallats av gudarna att besegra ondskan. Hon slits mellan sin uppgift och kärleken till Ional, som tillhör ett annat folk, och sin dotter Jorun.
Jarastavens vandring kommer aldrig att bli min favoritserie. Det finns något i språket som stör mig, en sorts förnumstig övertydlighet i gestaltningen av karaktärernas tankar och känslor som känns i det närmaste barnslig. Särskilt när det gäller kärlek och åtrå får jag en känsla av veckotidningsnovell eller Harlequin-bok. Men precis som i de två tidigare delarna lade jag mest märke till det i början av boken. Sedan sveptes jag med av berättelsen och det är verkligen ett bra betyg på handlingen att den lyckades distrahera mig från språkliga irritationsmoment.
Men även handlingen har en stor svaghet och det är slutet. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det var en besvikelse. Efter en fiendskap som sträckt sig över tre böcker hade jag väntat mig en mäktigare urladdning. Visserligen kommer Jarastavens vandring bestå av minst nio böcker, men i Vindens öga finns hela tiden känslan av att det kommer blåsa upp till full storm och allt man får är en viskning i gräset. Det kallar jag att lura läsaren. Eller är jag bara för van vid fantasy som innehåller Den Stora Slutstriden?
Nu har jag mest tagit upp bokens negativa sidor, men det var inte meningen att det här skulle bli en total sågning. Handlingen håller som sagt bra och jag tycker om karaktärerna, så på det stora hela gillade jag Vindens öga. Trots det mesiga slutet.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Laurelin · den 13 september 2004, 21:39
|
Håller med.. bra bok, men bsevikelsen vid slutet är stor..
|
|
#2 · Dragonheart · den 4 oktober 2004, 19:02
|
Instämmer. Bra böcker men lite konstigt slut i tredje boken.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
