|
Skriven av Syntax Horror den 27 september 2004
|
Jag är egentligen inte mycket för movie och game tie-ins, men efter att ha spelat Planescape: Torment, så kände jag att jag var tvungen att ge denna bok en chans.
Vår huvudperson vaknar upp utan någon som helst aning om var han är, men värre är att det är utan en aning om vem han är. Det första han får se är en flygande skalle vid namn Morte, som utser sig till hans guide i Sigill. Det dröjer inte länge innan vår namnlöse huvudperson stöter ihop med Dak´kon som verkar känna honom sedan tidigare. Han visar sig dock känna honom från ett tidigare liv. Dak´kon vet inte heller vem han egentligen är, men Dak´kon verkar känna honom rätt bra och gav honom till och med smeknamnet Thane en gång i tiden.
Med hjälp av sina nya följeslagare får han snart reda på att han är odödlig, och återfår livet varje gång han dör. Den enda ledtråd han har till detta mysterium, är namnet Pharod som han har intatuerat på kroppen. Thane inleder genast en jakt på sin identitet och svaret på frågan varför han är odödlig.
Så långt skiljer sig boken inte så mycket från spelet, men annars är allting annorlunda och till det sämre. Karaktärerna är sig inte lika och Morte är inte hälften så rolig som han är i spelet.
Det är helt klart naturligt att hela spelets story skulle kunna få plats i en enda bok. Men den är onödigt tunn, endast 250 sidor. Allt för mycket har skalats bort och det som återstår kan mest liknas vid 250 sidor transportsträcka. Ingen av de engagerande och verkligt intressanta händelserna i spelet ges något större utrymme i boken. Det finns ingen karaktärsutveckling över huvud taget, och ytterst lite interaktion karaktärerna emellan, vilket utgör själva grundstenen i spelet.
Kanske hade boken framstått som bättre om man inte spelat spelet. Mitt råd är dock att ni som inte spelat spelet gör det istället. Ni som redan upptäckt spelet, bör inte heller ödsla någon tid på denna bok, utan istället spela igenom Torment en gång till.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Julle · den 28 september 2004, 17:49
|
Eller så kan man bara strunta i allt? ;)
|
|
#2 · Brior · den 28 september 2004, 19:51
|
Jag utgår från att den annars så förträfflige Julles Hamletinspirerade kommentar ovan beror på en överdos av antingen Taoism, Absint eller P-böter ;-)
Enligt min åsikt har nämligen spelet Torment den bästa och mest originella storyn av alla data-/TV-spel jag spelat, så det vore synd att strunta i det. Just för att bevara denna rosendröm ska jag följa Syntax-skräckens råd och hålla mig borta från boken.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
