|
Snöhäxans son (hela serien)
|
|
Skriven av Vinter den 12 november 2004
|
Från Jarlahov i Norden färdades femtio män längre norrut mot världens ände. Endast en återvände, och med sig hade han en snöhäxa. Hennes namn var Gudrun och hon var vacker, stark, makthungrig och livsfarlig. Mannen, Ragnar, blev jarl och Gudrun födde deras son Kari. Gudrun skickade bort honom, ingen fick se honom och rykten började gå om att Kari var ett monster.
Ragnar jarl var inte den rättmätige jarlen. Jarlen kom av tradition från wulfingarnas ätt och Ragnar tillhörde inte denna släkt. När första delen Jarlens dom börjar har två bröder av wulfingaätten dödats och deras barn Jessa och Torkel skickas i exil. De sänds norrut till Trasirshall där Kari bor.
Hur det blir sedan är inte så svårt att räkna ut. Gudrun drivs tillbaka till sitt nordliga häxrike, men hennes hand fortsätter att vila kall över Jarlahov och till sist är en strid på liv och död mellan henne och Kari oundviklig.
Snöhäxans son är en berättelse som drivs av handling snarare än karaktärsutveckling. Det positiva med det är att det händer saker hela tiden. Det negativa är naturligtvis att karaktärerna inte har något djup. Ibland känner jag med Kari och hans förakt inför sin egen kraft, eller med trälen Håkan och hans förtjusning när han för första gången på länge upplever frihet, men annars är huvudpersonerna ganska tomma. Hjältinnan Jessa är smart och snabbtänkt, skalden Skapti cynisk och allvetande, krigaren Brokael stark och hetlevrad. Men deras egenskaper känns oftast bara som adjektiv på pappret och inte som drag hos riktiga människor. Karaktärerna flyttas omkring som spelpjäser på ett bräde för att passa handlingen, istället för att styra handlingen genom sina personligheter.
Språket är enkelt och tyvärr ganska tråkigt. En del av det kan säkert skyllas på översättningen, som innehåller en hel del slarv, men den kan inte helt och hållet vara skyldig till den andefattiga gestaltningen. I tredje boken, Isens fånge, finns ett vackert och gripande stycke där Skapti i en mardröm ser orden i alla hans sånger bli ogjorda och försvinna "som i ett regn runt omkring honom. Han fångade ett av dem och krossade det mellan fingrarna: ett sprött litet ord". Väldigt snyggt blir det också senare i boken då hjältesällskapet på väg mot Gudruns rike träffar en Skrälingkvinna som vill ha hjälp med att bli av med en björn som stör och hotar henne. Hennes repliker borde nästan tonsättas och björnens tankar har en väldig tyngd. Det får mig att undra varför i helskotta resten av personerna i boken får så tråkiga repliker då Fisher tydligen kan skriva mycket bättre. Tyckte hon inte att hon behövde anstränga sig mer då det bara är ungdomsböcker? Jag undrar, som sagt.
Ett snyggt inslag i samtliga böcker är de väldigt träffande citaten ur Eddan som inleder varje kapitel. Men annars är det inte mycket som imponerar. Snöhäxans son duger att slå ihjäl några timmar med - längre än så tar det inte att läsa hela trilogin - när man känner sig sugen på något lättläst som inte kräver något av läsaren. Men hur negativ jag än låter så tror jag inte att det här egentligen är särskilt dåliga böcker. Jag tillhör helt enkelt inte målgruppen. Böckerna är händelserika utan transportsträckor och ganska spännande. Var jag elva-tolv år skulle jag säkert tyckt väldigt mycket om dem.
Snöhäxans son består av:
Jarlens dom
Ondskans runor
Isens fånge
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Julle · den 5 november 2004, 22:36
|
Jag vill minnas att jag var i tio-, elvaårsåldern när jag läste dem och jag var inte överdrivet förtjust. ;) Men visst hade de sin charm, jag tyckte åtminstone av landskapet med all sin kyla, snö och is var mycket fångande - åtminstone i första boken. De övriga två var så platta att jag knappt minns dem alls.
|
|
#2 · Julle · den 7 november 2004, 22:11
|
Bra recension, förresten.
|
|
#3 · Ecthelion · den 8 november 2004, 21:50
|
Har faktiskt läst åtminstone första boken. Kan inte ha varit mer än 14 år gammal då. Har för mig att jag tyckte att den var bra, så du har nog rätt i att de kan vara rätt bra för de yngre läsarna ;-)
|
|
#4 · Waenaglarien · den 12 november 2004, 11:55
|
Jag vill minnas att jag tyckte om böckerna mycket när jag läste dem.. Var runt elva, tolv år då tror jag.
Bra recension förövrigt =)
|
|
#5 · Belmorë · den 21 maj 2005, 10:54
|
Tyckte mycket om dom när jag läste dom emn det var så länge sedan att jag helt glömt dom tills jag såg den här recensionen
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
