|
Skriven av Vinterdotter den 14 januari 2005
|
Shadow har avtjänat tre av sina sex år i fängelse och väntar nu på villkorlig frigivning. Han har lärt sig sin läxa och vill inget hellre än att lämna sin korta kriminella bana och leva ett lugnt och stillsamt liv med sin fru. Därav blir dock intet. Några dagar innan datumet för frigivningen kallas han till fängelsedirektören och får veta att Laura, hans fru, har omkommit i en bilolycka. Den chockade Shadow friges omedelbart för att kunna resa hem.
På planet hem hamnar han bredvid en välklädd herre som visar sig veta allt om honom - vem han är, var han har varit, vart han är på väg - och som erbjuder honom ett jobb. Det är upptakten på en serie händelser som förvandlar Shadows liv till något långt utöver det vanliga – ett liv där gudarna vandrar på jorden och stormen är nära.
Idén att de gamla gudarna är varelser av kött och blod som av människors tro givits evigt liv och nu måste kämpa sig fram i den moderna tillvaron är inte unik för Gaiman. Bland annat har Douglas Adams i sin The Long Dark Tea-Time of the Soul ett liknande upplägg. Det är dock inte Adams jag främt tänkte på när jag läste American Gods utan en annan författare, nämligen Roger Zelazny. Hans Amber-serie har lite av samma blandning av sträv realism och absurda inslag.
Gaimans sätt att skriva på hade lika gärna passat en deckare eller politisk thriller av Tom Clancy-typ. Emellanåt visar Gaiman prov på att han också kan skriva finstämt och gripande, som i de små intermezzon som beskriver hur gudarna kom till Amerika.
Huvudpersonen Shadow är en ganska märklig figur. Det tar lång tid innan han börjar visa känslor – ett exempel är att han i mitt tycke till en början tar lite väl lätt på sin hustrus död. Så småningom inser man att karaktären sannolikt är mycket noggrant konstruerad – det finns en anledning till varför han är som han är och agerar som han gör. Shadow är mänsklig och trovärdig, liksom de andra karaktärerna i boken (även de övermänskliga).
Det var den analytiska delen av recensionen. Nu kommer den känslomässiga. Jag älskade den här boken! Början är strålande – man vet omedelbart att något kommer att hända och man kan knappt bärga sig innan man vet vad. Jag satt och småfnissade när de små antydningarna om Shadows arbetsgivares identitet började komma. Jag följde med Shadow när han gjorde sina inre resor. Jag hoppades, jag sörjde, jag log. Jag blev helt förälskad. Vad kan man säga? Det här är utan vidare en av de bästa böcker jag har läst.
American Gods finns utgiven på svenska och heter då Amerikanska gudar..
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Julle · den 14 januari 2005, 18:11
|
Trots att jag av och till blivit anklagad för att mer eller mindre missionera Gaimans böcker är jag inte riktigt lika förälskad i den som du verkar vara, men visst är det en underbart bra bok. Rekommenderas helt klart om man inte hunnit med att läsa den än, vilket för övrigt gäller det mesta av Gaimans tidigare produktion också.
|
|
#2 · Johan · den 14 januari 2005, 22:14
|
jajajajajajajajajaja - Jag SKA läsa den här.
har bara läst Neverwhere tidigare, och var inte så imponerad av den. Men jag ska göra ett nytt försök. (Älskar dock Sandman)
|
|
#3 · Thorongil · den 15 januari 2005, 13:50
|
Jag sparar den här till ett tillfälle då jag får Gaiman-abstinens. Jag har redan läst en stor del av hans produktion (The Sandman, Neverwhere, Stardust, Smoke and Mirrors, Good Omens, Coraline, m.fl. andra serier) så det är i stort sett den här som är kvar. Kul att höra att den är så pass bra i alla fall.
|
|
#4 · Julle · den 15 januari 2005, 14:02
|
Jag störde mig förresten aldrig på Shadows känslolöshet eller brist på reaktioner, jag tyckte att det passade väldigt bra in i bokens övriga stil. Någonting annat hade snarare varit skapat en för stor kontrast mot stämningen.
|
|
#5 · Káin · den 15 januari 2005, 15:20
|
Det är en underbarbok men jag tror man missar lite om man inte har koll på lite mytologi och allmänbildning... Jag hade inte läst Poes The Raven första gången jag läste American Gods så det skämtet missade jag då men den är aldeles aldeles underbar...
|
|
#6 · Julle · den 15 januari 2005, 17:20
|
Visst, men det är knappast utmärkande för just den här boken. Det där med att hålla koll på gudar och mytologi blir naturligtvis än mer uppenbart när man missar själva huvudpoängen annars, men det är ju vanligare att Gaiman leker och slänger in sådana här grejor än att han inte gör det.
|
|
#7 · Jarsling · den 16 januari 2005, 21:35
|
DEN är helt enkelt grymt fantasktiskt bäst den boken.
|
|
#8 · Waenaglarien · den 16 januari 2005, 22:52
|
Jaja, den finns på listan. Har bara inte kommit dit än..
|
|
#9 · Reborn · den 26 mars 2005, 21:40
|
Jag tycker också att American gods var en fantastisk bok, trots att jag inte direkt kan mycket vad det gäller mytologi.
Julle; Jag måste ha missat huvudpoängen då. Kan inte du skicka ett meddelande till mig och skriva lite kortfattat vad huvudpoängen var, för jag är väldigt nyfiken?
Annars hade jag absolut inget problem med att läsa den, en av de bästa böcker jag någonsin läst faktiskt.
|
|
#10 · Reborn · den 26 mars 2005, 21:44
|
Eller du kanske menar huvudpoängen rent allmänt, och inte något dolt budskap som avslöjar varför Neil skrev boken som man bara upptäcker om man kan mycket om mytologi.
|
|
#11 · Siuan · den 30 mars 2005, 21:52
|
Med chans for att adra mig den store Julles vrede: Jag forstar inte vad som ar sa bra med denna boken. Jag tyckte inte att den var sa valdigt rolig, jag tyckte inte att slutet var bra, och jag forstar inte (*Spoiler*) hur sjutton Laura "fick en kansla" av att hon skulle till berget precis i tid for att leka tandpetare med Loki. Och Hinzelman, eller vad hans namn var... jag forstod inte varfor det var nodvandigt med just den dar sista twisten. Nje, passade inte mig
|
|
#12 · Siuan · den 30 mars 2005, 21:56
|
Ah, just det ja, jag lyckades heller aldrig lista ut vem sjutton Guden var som Shadow aldrig kom ihag vad han sa, hur han sag ut osv. Forklaring nan?
|
|
#13 · Julle · den 7 april 2005, 21:54
|
#11: Ärwh, jag som är så snäll? Gör aldrig en fluga förnär. :)
#12: Gillade Gaimans kommentar när någon ställde den frågan i SF-bokhandeln i Stockholm när han var där förrförra hösten. "Vem?" eller "Vilken gud då?" eller vad det var han svarade ... :)
|
|
#14 · Arko · den 16 februari 2006, 08:15
|
Jag läste precis ut boken för 5 minuter sedan. Den får även ett högt betyg av mig men inte högsta dock. Det fanns saker jag retade mig på och då tänker jag främst på mångfalden av gudarna. Det blev så många att man blandade ihop dem. Han hade för många inslängda karaktärer. Jag förstår iden men som läsare blev det lite för många att hålla reda på och det drog ner betyget en aning. Jag tyckte om slutet då han knyter ihop de flesta trådarna vilket visade på att han i vart fall själv hade koll på de flesta av sina karaktärer.
En annan sak jag inte riktigt tyckte om var att han tappade mig stundom med för mycket kringhistoria. Somliga tycker nog om detta men då detta var min första Gaiman bok kände jag mig lite vilsen och utråkad stundom, men som tur var drogs jag in i storyn fort igen.
Han skriver riktigt bra och jag ger boken en 4a.
|
|
#15 · Minya · den 24 maj 2006, 19:47
|
Minya gillar denna bok mycket mycket. =)
|
|
#16 · Rogie · den 21 januari 2012, 16:57
|
Utan tvekan bland det bästa jag någonsin läst. Rörande, spännande och saker jag inte ens har namn på. Go Gaiman!
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
