|
Skriven av Vinterdotter den 24 januari 2005
|
I ett kargt landskap som påminner om skotska högländerna föds det människor med gåvor. Släkten Caspro har gåvan att göra ogjort – en knut, ett träd, ett djur, en människa. Släkten Rodd kan med tanken skicka en kniv i någons hjärta, släkten Gere kan vrida – någons arm, eller en kropp – och släkten Corde kan förblinda, eller göra någon döv eller stum. I släkten Barre är gåvan att kalla på djur. Alla släkter har sina gåvor, som ärvs från mor till dotter eller från far till son.
Gry är dotter till brantorn av Rodd och brantorn av Barre, och hon har ärvt sin mors gåva att kalla på de vilda djuren och dressera de tama, men hon vägrar följa i moderns fotspår och kalla djuren vid jakt.
Orrecs far är brantor av Caspromant, med en stark gåva som en gång hjälpte honom att röva sig en hustru från lågländerna. Men om Orrec har ärvt hans gåva råder länge tvekan. När den till sist visar sig leder den till en stor förändring i Orrecs liv.
Ursula Le Guins senaste bok upplever jag som en bok skriven för ungdomar – något som förstärks av att förlaget valt att trycka den med stora bokstäver och långt mellan raderna för att göra den ”lättläst”. Som alltid är hennes språk rent, avskalat och träffande. Hon har valt att koncentrera sig på några få karaktärer: Gry, Orrec och Orrecs föräldrar Canoc och Melle, alla skildrade ur Orrecs perspektiv. Karaktärerna lyfts fram och tecknas med tydliga konturer mot en bakgrund som visserligen är enkel men väl genomarbetad. Landskapets karghet och det hårda livet på hedarna bildar en kuliss som känns verklig och nära. Berättelsen andas vemod, ändå anar man att det både hos Orrec och Gry egentligen finns en stor livsglädje. Le Guin lodar djupet hos Orrec, hon låter honom dyka i sitt inre, gå genom mörker och sorg och växa från pojke till ung man. Det är en filosofisk berättelse om insikter och mognad hon ger oss den här gången, Ursula Le Guin.
Tyvärr är det också här berättelsens stora problem ligger. Det händer helt enkelt för lite. Bitvis är det faktiskt ganska segt, hur vackert och känsligt det än är. Jag väntade länge på att historien skulle komma igång – tills jag insåg att jag läst tre fjärdedelar av boken och det förmodligen inte skulle bli mer än så här. Jag försöker föreställa mig hur jag hade upplevt den här boken som fjortonåring, och – tja, smaken är olika, men personligen hade jag nog tyckt att den var urtrist. Idag kan jag uppskatta det vackra språket och de fina personskildringarna, för där visar Le Guin än en gång sin mästarklass.
Av bokens slut att döma är det inte omöjligt att Le Guin har tänkt sig en fortsättning. I så fall tror jag att jag skulle omvärdera Gifts, för som upptakt till något annat tror jag den skulle göra sig bättre.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Johan · den 24 januari 2005, 18:07
|
Bra recension!
|
|
#2 · Vivalalona · den 25 januari 2005, 21:07
|
Liknar den här boken hennes serie om "Ö-världen" så kan den nog vara läsvärd...
|
|
#3 · Nieane · den 26 januari 2005, 13:25
|
Låter rätt intressant, kanske något att sätta upp på sin lista...
|
|
#4 · Fool · den 31 oktober 2008, 23:50
|
Jag tror att jag håller med, väntade mig att det skulle hända något . Men det var en skön bok att läsa och om det skulle komma en fortsättning så skulle jag nog läsa den. Bra recension!
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
