|
Skriven av Vinterdotter den 28 februari 2005
|
Den stora fredens krig är prologen till den trilogi som inleds med En krigares hjärta. Den utspelar sig ungefär tusen år tidigare och inleds med den namnlösa kvartermästaren som en dag möter en skugga i sitt rum. Skuggan talar om att han är utvald och uppmanar honom att ta makten i riket Unadan. Kvartermästaren känner en ambition vakna som han aldrig känt förut och lyckas faktiskt bli näste urhaan, härskare över Unadan.
Sedan vaknar monstren i den avlägsna vildmarken och kriget kommer.
Niklas Krog har skrivit en spännande berättelse om ett krig som måste vinnas. I centrum står urhaanen, jägaren Sayn och krigarkvinnan Khorog. Monstren som ska bekämpas är stora, starka och fruktansvärda, och i bakgrunden lurar urmakterna som använder människorna som brickor i sitt spel.
Dessvärre har berättelsen en del problem. Det mest akuta tycker jag är att man aldrig kommer urhaanen in på livet, trots att hans delar av berättelsen är i första person och trots att Krog verkar göra sitt bästa för att skildra hans känslor och kval. Men det räcker inte. Ett av problemen tror jag är att han saknar namn i berättelsen. Det bidrar till känslan av att han är en neutral krönikör. Han är inte heller tillräckligt intressant som person. Karlen verkar till exempel helt sakna ett privatliv – det är väl en del av tanken att göra honom väldigt neutral eftersom det hela tiden betonas att han helt saknade anspråk innan skuggan valde ut honom, men ett förflutet, en familj, någon form av gamla ouppklarade problem hade gjort honom så mycket mer spännande. Efter ungefär halva boken börjar jag känna med honom, då börjar han vakna till liv för mig, men då är skadan redan skedd.
Däremot är jägaren Sayn mycket bättre skildrad – något säger mig att författaren känner mer för honom. Han kommer nära på ett sätt som urhaanen har svårt att göra. Värt att notera i sammanhanget är att Sayn hela tiden skildras ur tredje person – valet av perspektiv har alltså inget att göra med hur verkliga karaktärerna blir för läsaren.
Några språkliga detaljer stör också i berättelsen. Särskilt i början är beskrivningarna tyvärr ganska klichéartade i valet av adjektiv. Att kalla en sorts varelser för ”wyverns” vet jag inte heller om det är så lyckat. Wyvern är ett engelskt ord som sticker ut i den svenskspråkiga berättelsen, som vore den översatt av en ganska fantasilös översättare. I övrigt flyter berättelsen på bra, och bitvis är det svårt att lägga ifrån sig boken. Min största invändning är trots allt den lite krönikebetonade berättarstilen som gör det svårt för läsaren att komma karaktärerna inpå livet. Men som helhet fungerar det rätt så hyfsat, och jag förmodar att den bildar djup och bakgrund till de böcker som utspelar sig tusen år senare.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Johan · den 28 februari 2005, 14:14
|
Mitt problem med Krog är att man inte bara har svårt att komma urhaanen in på livet, utan de flesta av hans karaktärer.
Och jag håller med om användandet av ordet wyvern. Det känns alldeles för anglifierat för att passa in i berättelsen...
|
|
#2 · Vivalalona · den 13 mars 2005, 20:50
|
Låter inte som något man ska köpa. Synd, titeln lockade...
|
|
#3 · Jason · den 3 april 2005, 22:17
|
Jag fick väl inte direkt samma intryck som dig. Urhanen kanske verkar både tråkig, utslätad och obetydlig, men han är ju å andra sidan en marionett som är helt i händerna på en urmakt. Jag uppfattade det som om Krog medvetet ställer honom i skuggan, eftersom det ju egentligen är guden som står bakom "härskaren", som är viktig. Nog har Urhanen känslor. Han älskar t ex den kvinnliga krigaren i romanen. Men ingenting spelar egentligen någon roll i det avseendet, eftersom han egentligen är en slav under en brutal och hänsynslös urkraft.
|
|
#4 · bubba · den 26 juni 2005, 20:04
|
Det är ett jäkligt snyggt omslag ;)
|
|
#5 · Cleo · den 7 maj 2006, 02:27
|
jag har svårt att analysera boken över huvud tagen, jag gillar den bara =) Dock håller jag fullständigt med om ordet ”wyverns”.. passar inte alls heller in på bilden man får av varelserna. Tråkigt att Den vita draken, som jag inte minns något namn på, om det ens var det, kom in så sen och plötsligt i berättelsen och försvan så fort, väldigt förvånade över utgången av den striden för övrigt. Men shysst bok ^^
|
|
#6 · Rogie · den 21 januari 2012, 18:26
|
Hittade den i min skolas bibliotek, så det måste vara det fösta jag läst av svensk fantasy. Den är bättre gjord än Trilogin om Frihetskrigen. Om Krog fortsätter kanske han kan utvecklas till en bättre författare. Så tummen upp.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
