|
Skriven av Vinter den 7 mars 2005
|
Tobias Landströms Korset och tronen utspelar sig precis som böcker av Andreas Roman och Dan Hörning i rollspelsvärlden Mundana. Jag är ingen rollspelare, så den här recensionen är skriven ur en vanlig läsares synvinkel.
Sedan kung Feran mördades av sin magikunnige bror har landet Drunok sakta fallit i bitar. Uppror och misslyckade skördar med svält som följd sliter sönder riket och människor som förändrats på ett fasansfullt sätt lurar i skuggorna. Drottning Selima kämpar för att hålla sin avlidne makes dröm om ett enat rike vid liv. Hon misstänker att den mystiska artefakten i slottets inre kan vara orsak till Drunoks problem. Mot den mäktiga kyrkans vilja skickar hon ut en grupp ledd av häxjägaren Regelius för att finna ett sätt att förstöra artefakten.
Korset och tronen är bitvis riktigt uselt skriven. Slarvig korrekturläsning har lämnat den full av stavfel och i dialogerna är radbrytningen både konstig och inkonsekvent så att jag ibland inte vet vem som säger vad. Landström verkar försöka sig på att använda det lite gammaldags högtravande språk som är så populärt i fantasykretsar och som kan vara väldigt vackert om författaren behärskar det. Landström behärskar det inte. Visst träffar han rätt ibland, men oftast känns formuleringarna bara väldigt klumpiga, meningarna överlastade och jobbiga att läsa. Ord används i fel betydelser och anglicismer sticker fram sina fula trynen så fort de får chansen. Karaktärerna intresserar mig oftast inte och när de väl gör det klarar Landström inte av att tillfredsställa min nyfikenhet. Mot slutet av boken gör handlingen några väldigt irriterande hopp, men ett antal i stort sett meningslösa sexscener får tydligen ändå plats.
Det som räddar Korset och tronen från att vara en total katastrof är att jag aldrig blir uttråkad. Irriterad blir jag ofta, men inte uttråkad. Jag önskar inte att bokeländet ska ta slut så att jag blir av med det, utan jag läser vidare med nyfikenhet som drivkraft. Karaktärerna gör ibland saker jag inte alls väntat mig och det är såklart trevligt i en annars ganska klichétyngd historia. Landström kan tydligen skapa en fungerande berättelse, men han är inte alls bra på att framföra den. Kunde man ge betyget 1,5 skulle jag göra det, men eftersom det inte går blir det en etta i betyg.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Johan · den 7 mars 2005, 11:45
|
Låter som ytterligare en bok att undvika.
|
|
#2 · Vinterdotter · den 7 mars 2005, 12:57
|
Jag vet att jag har skrivit det i någon tråd på litt-forumet, men jag tycker att det är rätt skönt att Neogames på sin hemsida efterlyser folk som "skriver lika bra som våra publicerade författare...". Varför känns det som om det inte alls är svårt? :P
|
|
#3 · Kazûl · den 7 mars 2005, 13:04
|
Och jag som precis köpt den...
Blä!
|
|
#4 · Vinter · den 7 mars 2005, 14:38
|
#3 - Tja... Det behöver ju inte bli så att du kommer tycka lika illa om den ;)
|
|
#5 · Ronin · den 9 mars 2005, 18:05
|
Ytterliggare ett stulet omslag.. *muttrar*
|
|
#6 · Syntax Horror · den 9 mars 2005, 22:49
|
#5 Hur många fantasyböcker som ges ut i Sverige har inte stulna omslag? =) Det är ju snarare regel än undantag.
|
|
#7 · Ronin · den 10 mars 2005, 17:24
|
Sant. Dock blir jag fortfarande sur när jag ser ett.
|
|
#8 · Vivalalona · den 13 mars 2005, 20:48
|
Jag läste fem sidor in på den här boken. Sedan gav jag upp...
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
