|
Skriven av Johan den 8 april 2005
|
Vattenfolkets land är Eric Leijonhufvuds debutroman och kom ut redan 1981, vilket gör den till en av de få fantasyböcker för vuxna som skrevs på svenska före 1990. Det är första delen i trilogin Historien om Vattnet och till skillnad från mycket litteratur som marknadsförs som trilogier är detta en trilogi på riktigt.
Vattenfolkets land utspelar sig i ett fiktivt rike i en tidsperiod som till att börja med påminner om jägar/samlar-perioden i vår historia. Historien är en vuxenritsroman, som samtidigt handlar om människors fördomar mot det som är dem främmande, och hur sådana fördomar kan bekämpas.
Berättelsen tar sin början med att Heydran "går sin runda" i byarna runt Vattnet, som alla giftaslystna män ska göra. Byborna är inskränkta människor som är rädda för allt som är avvikande, och Heydran kom flytandes till deras värld i en korg, och ser inte alls ut som dem. Trots att han är uppvuxen vid vattnet och fostrad i en av byarna räknas han som en särling och är inte omtyckt. Självklart gör detta att Heydran inte mottags väl på sina friarstråt, och han kläcker en plan för hur han ska kunna bli accepterad i byarna runt Vattnet. Planen går ut på att döda Leviatan, en vattenorm/drake/fisk som kommer till Vattnet med jämna mellanrum för att äta upp en bybo. Så Heydran sätter sin plan i verket, och detta får honom att lämna Vattnets trygghet och uppleva en mängd olika äventyr, äventyr som bland annat tar honom till en stad och ett liv som är diametralt skilt från det han är van vid, ett liv där han faktiskt accepteras för vad och vem han är. Och i slutet av äventyret väntar Heydrans belöning, och allt slutar lyckligt. Eller?
Detta är fantasy på ett annorlunda sätt. Magi förekommer inte och inte heller det vanliga galleriet av monster och humanoider av olika slag, vilket känns befriande friskt. Dessvärre är det inte mycket till fantasy, detta. Berättelsen hade precis lika gärna kunnat utspelas på Drottningatan i Stockholm, utan att storyn behövt förändras nämnvärt. Och det är synd, med lite mer fantastiska inslag hade detta kunnat bli en bra bok, men nu lämnar den ett trött "jasså?" efter sig när man har läst den.
Jag är dessvärre tvungen att ge boken en tvåa i betyg, den är inte speciellt bra. Och det är synd, för många av ingredienserna i boken är riktigt bra, som det detaljerade namnsystemet som utvecklats vid Vattnet. Men, på det stora hela, för lite fantasi och för lite fantasy för att vara en fantasybok.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Vinter · den 8 april 2005, 14:00
|
Meh! Bilden syntes ju på datorn där hemma. *sitter i skolan och surar*
|
|
#2 · Vinterdotter · den 8 april 2005, 15:31
|
Är det bara bristen på fantasyinslag som gör den dålig? Om man inte antar att den ska vara fantasy, hur är den då?
|
|
#3 · Tauriel · den 8 april 2005, 19:05
|
Haha, jag tröttnade efter ett par sidor och lämnade tillbaka den eftersom boken började med en lång och tråkig beskrivning av deras kultur eller något sådant :P *minns inte*
|
|
#4 · Johan · den 9 april 2005, 00:05
|
#2: Hyfsat kass....
|
|
#5 · Vinter · den 9 april 2005, 18:08
|
Sådär. Fett snygg bild eller vad :P
|
|
#6 · Johan · den 9 april 2005, 19:43
|
Bra jobbat, Vinter!
|
|
#7 · Mabelode · den 13 april 2005, 10:53
|
Jag kommer ihåg att vad som drog mig och andra fantasyintresserade vänner till den här boken, vi var tretton eller så, var att det förekom så pass mycket sex i den. Mycket stark dragningskraft på tonårspojkar sånt, mycket. Tyvärr (?) innehöll inte de senare delarna samma mängd.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
