|
Skriven av Vinterdotter den 18 april 2005
|
Detta är den första boken i en serie för barn och ungdom, översatt och utgiven på lilla Wela Förlag. Alltid roligt med nya fantasyserier, tänkte jag, och satte tänderna i vad jag hoppades skulle vara något att rekommendera de yngre fantasyälskarna.
Handlingen är en klassiker: Två syskon i yngre tonåren blir tvungna att rädda världen från en ond trollkarl. Jajamen, alla ingredienserna finns på plats – den modige och beskyddande storebrodern, den minst lika modiga och egensinniga (och vackra) lillasystern, en vänlig dvärg, en god trollkarl som vet massor han inte berättar, en förtrollad skog, en vacker och mystisk kvinna i den förtrollade skogen, hemska troll och alvliknande folk. Den stora Striden ska utkämpas, allt för att rädda ett vardagsliv som påminner misstänkt om en idealiserad bild av brittiskt lantliv någon gång under mellankrigstiden. Jo, och den elake trollkarlen har en förkärlek för ondskefulla hånskratt.
Alla klichéer till trots finns ljusglimtar. Bitvis har berättelsen potential att bli riktigt bra. Prologen börjar exempelvis utmärkt med att berätta hur Lailas och Tokhars mor rövas bort till den onde trollkarlen Vaar. Tyvärr är fortsättningen inte lika bra, och när sedan syskonen får historien berättad för sig genom ett klassiskt ”Det-är-dags-att-ni-får-veta-sanningen-(och-så-förklarar-vi-allt-för-läsaren)”-upplägg, som egentligen inte behövs eftersom allt redan har förklarats för läsaren, så förstår jag inte alls varför Stacey har lagt upp prologen som hon gjort. Det blir liksom kaka på kaka. På samma sätt är boken nära att bli verkligt intressant och dubbelbottnad när Laila och Tokhar har lämnat den trygga dalen och vandrar en farofylld väg in i det okända. Då, för en stund, inbillar jag mig att Stacey travesterar folksagan, och påminner mig om de psykologiska tolkningarna av sagans mönster: En trygg tillvaro – mönstren rubbas – en bror och en syster måste övervinna faror för att återställa ordningen – färden ner i underjorden / i en värld bortom verkligheten, där logiken ställs på huvudet och vad som helst kan hända… Stacey tar sina unga hjältar så långt som till underjorden, men sedan ändrar hon sig och tar upp dem i ljuset igen och hastar vidare.
För så är det genom hela boken. Det hastas. Folk stannar till, möter nya människor och överlägger lite grann emellanåt, sedan vandrar de fram och tillbaka på ett sätt som kronologiskt inte känns helt vattentätt. Personerna är bleka och skissartade, spännande situationer skyndas förbi och upplägg för intressanta känslor och spänningar schabblas bort. Jag får en känsla av att Stacey måste ha haft någon maxgräns på hur många sidor hon fick skriva, för även om jag inte rekommenderar någon att göra en J K Rowling, så hade nog Det gåtfulla pergamentet lätt kunnat fylla ut hundra sidor till. Givetvis förutsatt att det var hundra sidor som gav djup och fler dimensioner till de befintliga 168.
Jag anser att en bra barn-/ungdomsbok ska kunna läsas med behållning av en vuxen läsare. Jag anser dessutom att bara för att språket är anpassat för barn och ungdomar, så behöver det inte vara styltigt och fullt av klyschor, och det är tyvärr språket i Det gåtfulla pergamentet. Det behöver inte heller vara fel att leka med schabloner, men när precis allting i boken händer precis som jag tror att det ska hända, då är det inte roligt längre. Det här har gjorts förr och det har gjorts bättre. Ge barnen en lunta klassiska folksagor eller något av Diana Wynne Jones istället.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Vinter · den 19 april 2005, 22:25
|
Det är trevligt med små förlag som inriktar sig på fantastik. Mindre trevligt när de ger ut dåliga böcker ;)
|
|
#2 · Julle · den 19 april 2005, 22:32
|
Å andra sidan så finns det ju inget förlag med ett antal böcker i bagaget som bara gett ut bra böcker. Ganska få som bara gett ut dåliga också, för den delen. :)
|
|
#3 · Vahinya · den 16 maj 2005, 21:57
|
Först en eloge för intresset för boken och för en genomtänkt recension. Men att en barnbok skulle vara helt omöjlig för att en vuxen inte tycker om den är jag inte med på. Det är de riktigt stora böckerna, Nalle Puh, Mumintrollet etc. som har den egenskapen. Jag kan tex. inte läsa Pappa Polis och liknande böcker, men jag fattar ändå att de kan vara bra ungdomsböcker. När det gäller Laila&Tokhar fungerar den utmärkt för yngre barn, och det är därför Wela har gett ut den. Den är lättläst, lagom hemsk, och slutar bra.
Många här på Catahya älskar att såga Eddings, och jag läser inte själv Eddings, det är för barnsligt. Är liksom recensenten älskare av Ursula LeGuin. Men jag vet barn och ungdomar vars läslust har väckts av Eddings, och jag kan därför inte heller sälla mig till Eddings-hatarna. De böckerna fyller sin funktion liksom förhoppningsvis Laila&Tokhar fyller sin.
|
|
#4 · Julle · den 22 maj 2005, 11:59
|
Jag kan inte uttala mig om just den här titeln eftersom jag inte har läst boken, men angående Eddings så är det knappast att han uppfattas som "barnslig" som gör att han sågas - barnslig skulle jag verkligen inte kalla hans verk, med tanke på att de ofta är väldigt råa och blodiga. Det är intet för intet som hans huvudpersoner har beskrivits som ett kringresande slakteri. Han sågas av andra anledningar.
Men visst är det många barn och ungdomar som har fått sin läslust väckta av Eddings. All respekt till honom för det - det är en gärning som inte skall underskattas.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Stacey, Larraine
|
|
Serie
|
Laila & Tokhar
Första
boken
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
