|
The Warlord Chronicles (hela trilogin)
|
|
Skriven av Thorongil den 25 april 2005
|
Bernard Cornwell är i huvudsak författare av historiska romaner, och hans mest kända böcker är romanerna om Sharpe, brittisk sjöofficer under napoleontiden. Men med The Warlord Chronicles har han tagit steget in i fantasyn, i alla fall till viss del. I de tre böckerna The Winter King, Enemy of God och Excalibur berättar han sin version av legenden om kung Arthur. Nu slutar säkert många att läsa min recension, eftersom de tycker att den sagan kan de, den berättelsen är uttjatad sedan länge. Och kanske hävdar alla författare av nya versioner av denna legend att just deras version är annorlunda alla andras. Den här är faktiskt annorlunda. Det finns några fantastiska element som, trots att det finns naturliga förklarlingar bakom dem alla, tillför berättelsen en stor mängd mystik, utan att förstöra den realistiska, tidstrogna beskrivningen av ett Britannien som under 400-talet e.Kr. försvarar sig på flera fronter, mot kristna, irländare och saxare.
Bokens huvudkaraktär och berättare är saxaren Derfel, som räddades ur en så kallad dödsgrop av trollkarlen Merlin som barn. Han växte upp hos denne, blev i sin ungdom soldat i krigsherren Arthurs armé och kom så småningom att bli en av Arthurs främsta krigare och en av hans närmaste vänner.
Böckerna berättas ur ett jag-perspektiv; Derfel sitter som gammal munk i ett kloster och skriver ned Arthurs historia för drottning Igraines av Powys skull. Han skriver på saxiska och låtsas inför klostrets abbot översätta evangeliet till sitt modersmål. Han misstänker att hans texter dessvärre blir redigerade och upputsade när de översätts till brittiska av skrivaren Dafydd upp Gruffud för att bli mer tilltalande för dem som skall lyssna till berättelsen (och på så sätt har myterna uppstått).
I Derfels berättelse är Mordred, dotterson till Britanniens nyss avlidne storkonung Uther, arvinge till Dumnonias tron. Men många är de brittiska härskare som gärna skulle se sin makt förstorad på den lille Mordreds bekostnad. Britterna kan inte enas, men samtidigt är det deras enda chans att rädda sina riken, när saxare och irländare tränger på utifrån och den kristna läran förpestar britternas sinnen. Tronarvingen, och hela Britannien, behöver en beskyddare. Uppdraget faller på Arthur, den legendariske landsförvisade krigsherren, Uthers oäkta son. I denne mans händer vilar Britanniens öde, och det är ingen lätt börda att bära.
Intrigens utformning gör att det blir rätt mycket av krig och politik i The Warlord Chronicles, men det är skickligt utfört och jag tycker aldrig att det blir för mycket. Sådana storpolitiska skeenden som diplomatiska beskickningar och fälttåg varvas dessutom med lugnare perioder i karaktärernas liv. Den första boken var bra, men inte särskilt mycket mer än så. Men när jag läste vidare och gav författaren chansen att vidareutveckla karaktärerna och arbeta vidare på intrigen kom fler och fler av de från början knappt skisserade karaktärerna att få fastare form, och intrigens växlingar drog mig djupare och djupare in i historien. Berättelsen växte. Och karaktärerna växte med den.
Cornwells The Warlord Chronicles är till viss del en äventyrsberättelse, med stora, blodiga, i detalj skildrade fältslag och spännande tvekamper, men trots att Cornwell hanterar dessa bitar på ett alldeles utmärkt sätt så är det uppenbart att trilogins främsta beståndsdel är karaktärerna. Väldigt många av karaktärerna är helt trovärdiga och fascinerande, och deras utveckling genom böckerna är oklanderligt utförd. Man blir emotionellt knuten till karaktärerna på ett enastående sätt. Allt detta för mina tankar till Robin Hobbs författande. Cornwell är om inte hennes like på dessa områden så åtminstone inte mer än ett steg längre ned på skalan, och det är ett mycket gott betyg.
Derfel är naturligt nog den mest noggrant tecknade karaktären, men även Arthur (i den här versionen av sagan med alldeles för stora portioner godtrogenhet, lojalitet, drömskhet och behov av att älskas för att vara en renodlad hjälte) är högst mänsklig. Cornwells version av Lancelot är en av mina favoriter. Nimue, Gawain, Guinevere, Merlin, alla uppträder de som männsikor av kött och blod i Cornwells tolkning. Och viktigast av allt när det gäller karaktärsbeskrivningarna: trots att det finns karaktärer som utför ”onda” dåd stup i ett uteblir den klassiska fantasyfienden som är alltigenom ond utan anledning.
Cornwell skruvar till flera av de klassiska, arthurianska myterna och karaktärerna, och han gör det alltid på ett bra och väsentligt sätt. Berättelsen har ett oväntat djup och en sällan skådad trovärdighet, både sett till intrig och till karaktärer. Det här är mer än ett spännande äventyr. Böckerna är ovanligt välskrivna och säger saker om oss själva genom att bearbeta våra myter, överföra dem till en verklig miljö och berätta, om inte sanningen bakom myten, så en sanning bakom den. Rekommenderas.
Den första delen i trilogin, The Winter King, finns översatt till svenska och har utgivits av Forum i två delar med titlarna Vinterkungen och De dödas ö.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Waenaglarien · den 25 april 2005, 22:52
|
Minns att jag läste de här böckerna för några år sen. De var bra då =).
|
|
#2 · Candoor · den 26 april 2005, 00:18
|
Bra recension. Jag blir sugen att lsäa när du gör liknelser med Hobbs karaktärskildringar. Det är tamejfan det viktigaste.
Är böckerna fristående? Fast det är en trilogi?
|
|
#3 · Thorongil · den 26 april 2005, 01:15
|
#2 Ja, det är alltid det viktigaste.
De är inte fristående, utan bör läsas i tur och ordning, från början till slut.
|
|
#4 · Jarsling · den 26 april 2005, 09:05
|
Har för mig att det bara är 2 böcker på svenska.
|
|
#5 · Vinterdotter · den 26 april 2005, 13:11
|
Bra recension!
(Men hörru, Mordred är väl en dotterson och inte en sondotter..?)
|
|
#6 · Thorongil · den 26 april 2005, 18:48
|
#5 Tack, både för berömmet och för rättningen. :)
|
|
#7 · Syntax Horror · den 26 april 2005, 23:57
|
Intressant det där med Arthur-myten. Det verkar inte finnas något slut på det. Det kommer ju ut säkert en 4-5 böcker varje år med samma tema, och då har jag säkert missat en hel del ändå.
Folk borde ju tröttna på att läsa samma historia om och om igen. Det finns ju ett begränsat antal sätt att vinkla det hela på.
Å andra sidan är det väl en bra marknasföringsgrej att säga att det är baserat på arthur-myten då det verkar finnas en hel del personer som slukar allting som har med Arthur att göra.
Arthur-legenden är ju riktigt bra stoff, och det kan ju inte förnekas att det faktiskt kommit en hel del bra berättelser ur det hela också.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Cornwell, Bernard
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
