|
Skriven av Julle den 5 september 2005
|
George R.R. Martin är för de flesta fantasyläsare mest känd för sin ännu inte avslutade fantasyserie A Song of Ice and Fire (på svenska Sagan om is och eld, men översättningen är ofullbordad - nu dock återupptagen) men har skrivit annat som är minst lika väl värt att läsa. Ett exempel är romanen Fevre Dream, som den här recensenten – i konkurrens med några verk i kortformatet, som "A Song for Lya" – skulle vilja räkna som Martins bästa.
En vampyrroman i artonhundratalets amerikanska söder är vad som bjuds – och som bjuds på ett alldeles utmärkt sätt. Ångbåtsskepparen Abner Marsh har inte haft en lätt tid. Han har förlorat nästan alla sina fartyg. Han är däckad, nere för räkning och utan kraft att resa sig på egen hand när den bokstavligt talat ljusskygge Joshua York dyker upp och utan att avslöja särskilt mycket alls om sig själv övertalar Marsh om att bli hans partner i byggandet och skeppandet av den mest grandiosa ångbåt floden skådat: Fevre Dream.
Den här recensionen skall visserligen ses i ljuset av att en passionerad beskrivning av vackra skepp är någonting som bara det kan få undertecknad att bli lyrisk, även om de just i det här fallet saknar segel och får nöja sig med flodvatten. Likväl är det en alldeles utmärkt bok. Den som har läst det som hittills utkommit i A Song of Ice and Fire och vill ha någonting i samma stil bör leta annorstädes, ty det är knappast en storslaget episk berättelse som breder ut sig framför läsaren. Däremot är det bra. Personerna som befolkar romanen känns som om de verkligen hör hemma där, både i sin halvblöta artonhundratalsmiljö och i den interna realism som boken skapar mellan sina pärmar. Prosan är vacker – inte så att den skulle vara värd att läsa för sin egen skull, men väl anpassad till berättelsen och personerna som för den framåt. Det är en bok som får mig att bry mig om vilka öden som drabbar dess huvudpersoner och hoppas att de skall lyckas med vad de företar sig.
Fevre Dreams största problem är tiden den sträcker sig över. När den skall byta spår hackar den till och tappar en del av sitt tempo, och lyckas aldrig bli riktigt så bra som den inledningsvis var. Det är synd, för det är alltid deprimerande att läsa en bok som inte riktigt lyckas leva upp till löftet den ger i början. Likväl har den tillräckligt mycket ånga uppe innan det händer för att kunna ro slutet i hamn som en mycket bra bok, om än kanske inte riktigt i kategorin bland de allra, allra bästa.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Candoor · den 5 september 2005, 12:23
|
Inte bland de allra, allra, bästa, men ändå en femma?
|
|
#2 · Vinterdotter · den 5 september 2005, 15:02
|
#1 Precis min reaktion.
|
|
#3 · Vinter · den 5 september 2005, 17:47
|
De allra, allra bästa får sexor? ;)
|
|
#4 · Julle · den 5 september 2005, 19:55
|
Jag vet inte exakt hur mågna fantastikböcker som ges ut på engelska varje år, men jag har sett siffran ett par tusen. Det är allra minst hundratals. Varje år. Vi har en del, i alla fall ett par titlar, på svenska och (väldigt) lite som publiceras på andra språk och översätts hit. Då har vi täckt de språk jag vet att alla ni tre läser på. Det ger oss ganska många tusen fantasyböcker (femsiffrigt antal? Sexsiffrigt?) att leka med. Notera dock att jag inte skrev "en mycket bra fantasybok" utan helt enkelt "bok". Om vi tar alla de mängder böcker som publiceras varje år på svenska, tar de böcker som *har* publicerats på svenska (jag har i alla fall ett par från artonhundratalet, en del från de första årtiondena av nittonhundratalet och så ökar det) i min bokhylla och lägger till den smått ohanterliga mängden böcker som har publicerats på engelska - vi kan nöja oss med att skära av sedan artonhundratalets inledning, eftersom vissa tycker att det är jobbigt med ett för ålderdomligt språk (även om engelskan knappast förändrats särskilt mycket sedan Shakespeares tid). Jag skall inte ens försöka ge mig på några siffror, men jag antar att ni kan dra ett par slutsatser själva. Så att vi vet vad vi har att röra oss med.
Sedan ser vi på meningen "de allra, allra bästa". Jag antar att ni håller med om att även "de bästa" skulle vara en ganska exklusiv skara? Nå. Nu nöjde jag mig inte med det, utan slängde in förstärkningsordet "allra". "De allra bästa". Lämnar inte utrymme för några större mängder. Men varför stanna där - i recensionen står det ju trots allt "de allra, allra bästa". Vilket rimligtvis, om man antar att redan "de bästa" skulle vara en exklusiv skara, är ganska få. Tio kanske. Ett dussin. Men visst, vi slår på stort och säger att "de allra, allra bästa" kan innebära tjugo böcker eftersom det är svårt att göra bedömningar om vad som är bättre än det och det. Tjugo böcker ger oss i alla fall lite att röra oss med utan att förlora all sin exklusivitet.
Vill ni alltså, med tanke på det första stycket, på fullt allvar påstå att en bok som inte slår sig in i den skaran inte kan förtjäna en femma i en recension på Catahya? :) Det är höga krav ni ställer på er litteratur.
|
|
#5 · Candoor · den 5 september 2005, 20:57
|
haha.. okej, point taken.
en femma kan ju va mellan 80% -100% bra också, om man vill :P
|
|
#6 · Mejjad · den 6 september 2005, 15:56
|
Den här boken blir förmodligen det första jag köper när jag får csn-bidraget. :) Jag är helt fast i asoiaf-träsket.
|
|
#7 · Vinterdotter · den 6 september 2005, 16:35
|
#5 Jag förstår din poäng. Problemet är att när man betonar att boken inte är bland de allra, allra bästa, så tolkar våra hjärnor genast budskapet till att boken var bra men inte jättebra. I och med att du påpekar det drar du uppmärksamheten till det. Det är ungefär som att börja en jobbansökan med "jag har visserligen inte jobbat med det här förut, men..."
|
|
#8 · Reborn · den 6 september 2005, 17:00
|
Den här boken ska jag läsa någon gång. Absolut.
|
|
#9 · Alithiel · den 6 september 2005, 23:45
|
Den är helt underbar! Femman är verkligen befogad. =)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
