|
Skriven av Vinter den 26 december 2005
|
Året är 141 f. Kr. I kinesiska Huangling lever en föräldralös slavflicka ett hårt liv hos den man som är utsedd att ta hand om de kejserliga drakarna. En dag kommer en drakjägare för att på order av kejsaren döda drakarna. Flickan lyckas rädda den sista draken, och den sten som han så noga vaktar, och de flyr tillsammans. Slaven vill först återvända till Huangling, eftersom det är det enda liv hon känner till, men draken har andra planer för henne. Han ger henne ett namn – Ping – och en uppgift, och hon följer med honom på hans långa och farliga resa till havet.
Drakväktaren (Dragonkeeper på engelska) är allra bäst i början. Pings kringskurna liv gestaltas så att det verkligen känns:
Det oavbrutna, mjuka täcket av grönska under Pings fötter påminde henne om mattorna i palatset. Ingen utom kejsaren hade lov att gå på dem.
”Är du säker på att man får gå på de här blommorna?” sade hon till draken.
Tiden då hon och draken lär känna varandra innehåller flera komiska episoder – särskilt då Pings tama råtta Hua är inblandad. Men ju fler sidor jag läser, desto mer börjar jag känna att någoting fattas. Det har inte med handlingen att göra, för den flyger framåt hela tiden och gör oväntade omkastningar. Slutet är visserligen förutsägbart, men vägen dit överraskar flera gånger. Det som stör mig är att Pings inre är svårt att få grepp om. Hon är det hon gör och ingenting mer. Jag önskar mig mera djup. Och dessutom börjar jag irritera mig på drakens repliker, men det är en mest en smaksak. Däremot uppskattar jag att draken inte är oövervinnerlig, utan har svagheter. Han är gammal och hör dåligt.
Språket är enkelt och flyter på utan några egentliga hinder (men någon enstaka anglicism både irriterar och förvånar mig, då det är den kompetenta Ylva Spångberg som har översatt). Ibland glimrar det till och blir riktigt fint. Drakväktaren känns som en medelbra bok som glest har kryddats med ”det lilla extra”: en ovanlig omgivning som handlingen har placerats i, en vacker formulering här, ett finurligt skämt där. Små, originella detaljer ligger utspridda i berättelsen, som när draken visar sig bära omkring på en del saker bakom fjällen, likt en kinesisk motsvarighet till Skalman. Att det dessutom längst bak finns en kort ordlista som förklarar några kinesiska ord och begrepp, samt en förklaring till hur namnen i boken uttalas, är ett plus i kanten. Det blir en ganska stark trea och jag tror att särskilt yngre läsare kan tycka mycket om Drakväktaren.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
