|
Skriven av Ravenna den 16 januari 2006
|
Firebringer Trilogy
Birth of the Firebringer
Dark Moon
The Son of Summer Stars
Charmig och annorlunda fantasyserie i tre delar av Meredith Ann Pierce, som bland annat har givit oss Mörkängel-sagan och Flickan som älskade vildrenens son.
I Firebringer-trilogin får vi följa en hjord enhörningar och deras öden när Eldbäraren föds bland dem, den förutspådde bringaren av eld som ska driva bort vingdrakarna (wyverns) från enhörningarnas heliga dal. I 400 år har vingdrakarna härskat i dalen, ända sedan de lurade till sig den med list och svek av enhörningarnas förfäder. Sedan den tiden har enhörningarna tvingats finna andra boplatser, och terroriseras ständigt av vingkatter (gryphons), parder och andra odjur.
I första delen, Birth of the Firebringer (finns på svenska med titeln Eldbäraren), så vallfärdar den unge Jan tillsammans med andra enhörningar till den heliga dalen för att dricka ur Almas spegel, den heliga dammen. De måste smyga försiktigt fram för att undvika att väcka vingdrakarna, som sover i sina stulna hålor. På vägen lär sig den unge Jan mycket om världen, och han tvingas snart använda all sin list och all sin kunskap för att lura ifrån vingdrakarnas sluga drottning eldens gåta.
His heart contracted, jerking him back. Jan recognized a gryphon curled upon its side, wings folded, limbs drawn against its body. Its head was turned to one side, beak tucked beneath one wing. Its eyes were closed.
Its furred and feathered side rose, fell softly with each breath. There was blood upon its feathers, its talons rust colored with blood. Its wings looked battered, its fur muddy and wet. It lay still and bedraggled, like a newly pipped hatchling, as though the earth itself had given it birth.
Den första delen är också den bästa. Handlingen är väl sammanhållen, det finns en stark personkemi mellan enhörningarna, och det hela håller en underbar ton av saga blandat med fantasy. Dock är inte enhörningarna några vita fluffiga små My little pony-hästar… de är krigare med vässade horn och dödliga hovar!
I andra delen, Dark Moon, så har Jan och hans vänner blivit vuxna och färdas till Sommarhavet för att dansa och bilda par för livet. Men en olycka händer och Jan kommer ifrån de andra. Han förloras i havet och spolas upp på en främmande strand, utan några minnen av sitt tidigare liv. Världen på andra sidan havet är mycket främmande, där härskar underliga tvåbenta varelser och enhörningarna är tama, viljelösa varelser utan horn och utan dödliga hovar. De tvåbenta har dock inte bara tämjt djuren, utan också elden, och Jan lär sig eldens gåta i det främmande landet. Samtidigt har Korr, enhörningarnas konung, drabbats av vansinne i enhörningarnas dal och hjorden svälter när den hårdaste vintern på många många år drabbar dalen. Ska Jan återfå sitt minne och hinna tillbaka i tid för att förhindra en katastrof?
Suddenly he was free of the cliffs, in a tidal trough deep with running sea. Firm ground lay within sight, a rocky beachhead only a score of paces beyond. Jan plowed toward it through the foaming surf. Again the gryphon´s savage cry. The dark unicorn felt talons score his back, a razor beak striking the crest of his neck. He bucked, dodged sharply. Great green wings slapped the waves to either side. The raptor´s grip tore into his flesh, fastening upon his shoulder blades. . . .
Den andra delen är spretigare än den första. Vi får följa tre parallella historier: Jan borta i främmande länder; hans maka som är på flykt; och vad som händer i enhörningarnas dal. Boken är på vissa ställen oerhört tragisk och sorglig, ungefär som Djurfarmen eller Pesthundarna, och även om historien behåller en ton av saga så är den definitivt av det mörkare slaget. Personligen tyckte jag bättre om den ljusare och mer äventyrliga tonen i den första boken, och trots att Dark Moon bara är drygt 200 sidor så kändes den tyngst att läsa av de tre. Den lider en aning av ”mellanbokssyndromet”, men är fortfarande bra läsning.
I sista delen av serien, The Son of Summer Stars, så ger sig Jan iväg på jakt efter den galne kung Korr, som har flytt ut över slätten. Under sin jakt träffar Jan på de vilda enhörningarna som lever på slätten, såväl som ytterligare en stam enhörningar som är hans släktingar endast om man räknar 400 år tillbaka. Hans jakt för honom till de röda drakarnas rykande berg, där han skaffar oväntade allierade i den stundande striden mot vingdrakarna. Samtidigt tränar de andra enhörningarna i dalen för krig under Jans makas ledning, och i vårens tid så ger de sig iväg för att möta sitt öde och ta tillbaka den heliga dalen.
The wyverns were breaking through. Tek saw the line waver. . . . Defenders crumpled beneath the wyverns´ teeth and claws. The crescent was staving in. Tek felt her own heart quail. . . .
. . . She leapt forward to fill the breach.
The seven-headed wyvern king towered above her, his immense bodyguards writhing. They bore down on Tek like a mountain falling. . . .
Den sista delen är, i mitt tycke, något av en besvikelse efter en sådan underbar saga. Problemet är främst att Pierce överanvänder profetior och framtidssyn. Hon brukar vanligtvis kunna hantera profetior väldigt väl, som t.ex. i Mörkängel-sagan, där profetian är mycket löst formulerad och huvudpersonen handlar utifrån sin egen tro, och inte utifrån vad profetian säger. I The Son of Summer Stars så gör dock Pierce det horribla misstaget att införa ett tvillingpar som inte bara kan se vad som händer över stora avstånd (detta överanvänds och känns närmast som en nyhetskanal ibland – CNN för enhörningar!), så kan de också se väldigt konkret in i framtiden, vilket får konsekvensen att huvudpersonerna i slutet handlar som de gör för att tvillingarna säger att de ska göra så, och inte för att de själva kom fram till att de skulle handla på ett visst sätt. Det känns som att författarinnan stjäl någonting från huvudpersonerna genom att inte låta dem komma fram till saker själva. Sedan är även den här bokens stora överraskning mycket förutsägbar, och dessvärre är boken lite onödigt pratig och upphängd på ett ganska ointressant moraliskt dilemma, vilket ytterligare drar ner intrycket. Efter den mörka stämningen i bok två så hade jag dessutom förväntat mig en något grymmare och mörkare slutstrid… men i själva verket så finns det ingenting i den här tredje boken som överträffar den sagolika äventyrskänslan från första boken och den mörka stämningen från andra boken. The Son of Summer Stars berättar slutet på sagan, men bidrar inte med särskilt mycket mer än så.
Språket i serien som helhet är mycket speciellt. Pierce använder ett mycket gammalt språk kryddat med ord som få svenskar någonsin har hört. Böckerna kan därför vara mycket tunglästa, till och med för de som har engelska som modersmål. Det är dock lärorikt och vackert, det känns som att ta del av ett helt nytt språk. Högtidligheten har dock på gott och ont inte översatts fullt ut, så den första delen (som är den enda som finns översatt) är lättläst på svenska.
Den första delen ger jag full pott, 5 poäng. Den har allt man vill ha i en fantasysaga och den är helt underbar. Ett måste för fantasyälskare av alla åldrar – yngre och alla som inte är toppstudenter i engelska rekommenderar jag dock att läsa den på svenska på grund av den tunga engelskan. De andra två delarna ligger dessvärre inte på mer än 3or, så jag sätter betyget för hela serien till en stark 3a.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Vinter · den 16 januari 2006, 13:13
|
Jag skulle gett en fyra ;)
|
|
#2 · Katthora · den 17 januari 2006, 01:42
|
Detta ska jag läsa, för jag älskar Mörkängel-sagan och Flickan som älskade vildrenens son. :)
|
|
#3 · Ravenna · den 20 januari 2006, 15:01
|
Svårt att sätta rättvist betyg på en hel serie när man tyckte böckerna var så olika bra. =)
|
|
#4 · Oreius · den 12 februari 2006, 16:58
|
Jo det förstås.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Pierce, Meredith Ann
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
