|
Skriven av Hagabur den 6 mars 2006
|
Detta verk av Stig Dagerman gavs ut postumt. Det låg på skrivbordet hos förläggaren tre veckor efter författarens självmord trots att det inte var ett fullbordat verk utan endast prologen till en roman som aldrig blev färdigskriven, men gavs ändå ut och kan läsas som en längre novell.
Året är 1727 i ett London som inte känner de naturlagar vi normalt tar för självklara. En viss Newton sitter på sitt arbetsrum och väntar på att få midnattsteet serverat av den stumme betjänt som tystar alla ljud i de saker han tar i. När betjänten börjar beklaga sig över de tårar som rinner uppför Newtons panna vilka i sin tur fälls över att tebrickan verkat bestämma sig för att stanna kvar svävande under takstolarna anar Newton att allt inte står rätt till. Gud är på besök och vill bli människa med allt vad det innebär av kval och omöjligheter.
Det känns lite märkligt att läsa något som man vet är ofullbordat men eftersom detta var prologen till en kommande roman, som dessutom kom så långt som till korrekturen medan Dagerman fortfarande var i livet känns det ändå äkta och avslutat. Det är en tvivlande gud som möter läsarna, en gud som mer tror på sin skapelse än på sig själv, en gud som inte drar sig för att leka med naturlagarna men likväl vill bli en slav under dem. Newton försöker förklara många av de svårigheter som möter en människa under hennes levnad, och just detta är en av de klurigheter som måste lösas först åt den nye människan; hur och när den ska komma till världen men med en framslumpad födelseattest, och tillika dödsattest, löser det sig ganska snabbt.
Det är en text som är tung, den skrevs sent i Dagermans alltför korta liv och bär spår av det tungsinne som präglade honom, även i tidigare produktioner som exempelvis Den dödsdömde och en del av de absurdistiska noveller han skrivit under tidigare år. Här mer än någon visar sig dock Dagermans ådra för det omöjliga. Medan han tidigare mest spekulerat kring det möjligas gränser placerar denna historia omöjligheterna i centrum för ett välkänt människoöde. Språket är vackert, som alltid i hans texter, och böljar fram ur sidorna som vore de tyngdlösa och bara svävade upp mot sinnet. Orden känns välvalda varenda ett och har sakta funnit sin plats, inte ett för mycket eller för få utan precis vad som krävs för att bära fram den stämning av missriktad övertygelse som råder i denna vetenskapens värld där kedjor och bly inte är nog för att binda fast och tynga ner ett lättat samvete. Kafka känns inte långt borta; det är inte utan orsak som han beskrivits som Dagermans litteräre husgud, det är lite av samma dystopiska atmosfär i vardagen som beskrivs för någon som förvandlas, oavsett om denne råkar vara en handelsresande från Prag eller den allsmäktige själv. Det här var tidigt, svenskt femtiotal när det var som bäst och jag beklagar endast att inte resten av boken han färdigställas men efter att ha läst detta känner man sig utan tvekan redo att gå vidare till, inte bara tusen år, utan resten av evigheten hos Gud.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Hieronymous · den 7 mars 2006, 00:27
|
Dagerman är underbar! Ett geni med en förtvivlad själ! En superb diktare och författare! :)
Synd bara att han gick hädan så tidigt. Han hade kunnat leva än idag, och ha producerat många verk under den tiden.....
|
|
#2 · Hagabur · den 7 mars 2006, 21:12
|
Dagerman är en av Sveriges störste litterära skapare, absolut. Många av hans noveller, han var onekligen en novellkonstens mästare, är absurdistiska, flera stycken väl inom vad som kan betecknas som fantastik och fantasy och det hae varit spännande att se vad som hade blivit av denna bok om den fullbordats.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
