|
Skriven av Julle den 24 april 2006
|
The Dying Earth (först publicerad 1950) eller Mazirian the Magician kan närmast beskrivas som en samling noveller som är mer eller mindre sammanlänkande med varandra genom personerna som dyker upp i dem. Boken är den första i Jack Vance Tales of the Dying Earth och utspelar sig i en avlägsen framtid där en svag, röd sol skiner över en trött och närmast avbefolkad jord som behärskas av mäktiga magiker och andra färgstarka personligheter.
Gene Wolfes Book of the New Sun brukar alltid dyka upp så snart man talar om dystopisk framtidsfantasy; personligen skulle jag snarare vilja rekommendera Jack Vances döende jord, men det är också två författare med helt olika stilar: The Dying Earth drar mer åt intelligent, underhållande svärd & svartkonstfantasy där framtiden huvudsakligen kan ses som en ursäkt för utvecklingen och för att kunna ha en vag, dimmig historia som sträcker sig imponerande bakåt i tiden.
The Dying Earth består av sex noveller: "Turjan of Miir", "Mazirian the Magician", "T'sais", "Liane the Wayfarer", "Ulan Dhor" och "Guyal of Sfere". "Turjan of Miir" presenterar de båda huvudpersonerna i "Mazirian the Magician" och "T'sais"; Liane i "Liane the Wayfarer" dyker kort upp i "T'sais" och "Ulan Dhor" är löst kopplad till "Turjan of Miir" genom en person med en biroll i båda novellerna. Bara "Guyal of Sfere" står utan koppling till personer som nämns i någon annan berättelse. Novellerna binds samman av världen men kan behandla helt olika ämnen: "Turjan of Miir" är en berättelse om trollkarlen som misslyckas med att bygga en levande, tänkade människa medan T'sais i "T'sais" desperat försöker hitta skönhet i världen när allt hon ser ter sig henne fult och avskyvärt. "Guyal of Sfere" handlar om en man som ställer fler frågor än han kan få svar på och måste färdas långt och länge för att hitta den som skall kunna besvara dem.
Jack Vance tecknar sin döende värld, där ett människoliv — eller tusentals — inte behöver ha något större värde, med en svepande, personlig stil.
Liane made a wry mouth. There were objections to the course. Sometimes it seemed as if all living creatures conspired to exasperate him. Only this morning, the spice merchant—what a tumult he had made dying! How carelessly he had spewed blood on Liane's cock comb sandals! Still, thought Liane, every unpleasantness carried a compensation. While digging the grave he had found the bronze ring.
Det är underhållande, det är fascinerande och det är någonting helt annat än större delen av den posttolkienistiska episka fantasyn. Om du är trött på bondpojkar med halm i håret och kungliga förfäder, läs den här boken.
För övrigt bör betyget nedan ignoreras.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Darce · den 24 april 2006, 16:32
|
Grym bok, läser den just nu.
|
|
#2 · ville84 · den 24 april 2006, 16:33
|
Okej. Du vet kanske att jag älskar Gene Wolfes saker så jag måste fråga. På vilket sätt kan man säga att The Dying Earth "drar mer åt inteligent"? Eller läser jag fel och du menar att och det är svärd och svartkonst det handlar om och använder epitetet(?) intelligent bara för att beskriva och inte som en jämörelse?
|
|
#3 · nymfetamin · den 24 april 2006, 18:30
|
Underbar liten bok. Den visar tydligt att fantasyböcker inte behöver vara 600 sidor långa och inte heller att det alltid måste vara "episka" teman, typ fältslag, hela kontinenter som strider med varandra och liknande. Svärd och svartkonstgenren är klart nedvärderad. Ibland verkar det som om ett verk automatiskt skulle vara bättre bara för att det sträcker sig över en kontinent, har mer klipp á lá dallas eller någon annan tvålopera mellan ett par dussin olika personer , och är jävligt detaljerad om precis allt. Kort sagt tolkienkomplex.
Boken finns för övrigt på svenska, språkpuristerna ("jag kan inte engelska så bra som jag kan svenska men jag läser ändå på engelska för det är ju så mycket bättre att läsa medelmåttig prosa på ursprungsspråket.") därute förfasar sig säkert men det går nog an att läsa även den svenska översättningen (Språkpuristerna skulle i och för sig faktiskt för en gångs skull ha lite rätt, Vances språk är lite mer avancerat än, eh, eddings)
|
|
#4 · Julle · den 25 april 2006, 12:31
|
#2: "Inelligent" är inte en jämförelse mellan Vance och Wolfe där det gäller för den förstnämnda men inte för den senare, nej, utan bara ett epitet till "svärd & svartkonstfantasy".
|
|
#5 · Jason · den 28 maj 2006, 03:05
|
Ingen skriver som Vance. Mycket märklig och speciell författare. Jag tycker f.ö också att språket är vackert. Men i den visuella skönheten så kan det ju också dyka upp rent fasansfulla varelser och händelser, så man vet aldrig var man har honom. Den här boken finns förresten i svensk översättning. (Delta - den döende jorden). Cugels saga påminner om novellerna i den döende jorden, men är en hel roman. Mycket bra, och dessutom väldigt rolig.
|
|
#6 · Ningauble · den 10 december 2008, 20:56
|
#3: NEJ, det går faktiskt inte an att läsa den svenska översättningen, av den anledningen att den svenska översättningen är en Delta-utgåva och sålunda inte korrekturläst för fem öre! Bl. a. saknas en mycket betydelsefull mening i novellen "Liane the Wayfarer". Om ett så grovt fel slunkit igenom, vilka andra fadäser döljer sig i texten?
|
|
#7 · Eranthis · den 11 maj 2011, 09:03
|
Jag har aldrig förstått mig på Vance´s storhet och även om jag tyckte att "The Dying Earth" var fantasifull (gillade de små männen som rider på trollsländor) så lade jag ifrån mig boken efter första Cugel-romanen. Jag förstår inte vad som gör Vance rolig, och fick avsmak för Cugel som huvudperson. Precis som i "Språken på Pao" är Cugels saga manschauvinistisk och patriarkal, kvinnorna marginaliserade - vilket jag tycker blir tröttsamt och föga trovärdigt.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
