|
Skriven av Úcenite den 27 april 2006
|
Efter nio år i bokhyllan och tre år sedan senaste recensionen tyckte jag att det var dags av damma av ”Sagan om Belgarion”-serien, och jag satte mig ner för att läsa de böcker som faktiskt fick mig att börja med fantasy, bortsett från Astrid Lindgren. Ett otal böcker har förverkats sedan jag för första gången slog upp första sidan av ”Stenens väktare” och jag insåg redan efter första kapitlet, att jag nu läste boken med en annan insikt och mognad. Lika fast besluten att läsa den väldiga romanserien så objektivt som möjligt har jag satt mig ner för att skriva denna recension utan att försöka påverkas av alla glåpord över Eddings lurandes i bakhuvudet.
”Sagan om Belgarion” är inte fantasy när den är som bäst. Det kan jag lika gärna erkänna på en gång. Men det finns ändå flera anledningar till att gilla böckerna, om man kan stå ut med de klicheér som givit fantasyn en del av sitt dåliga rykte bland icke invigda. Det är just det svart-vita som tar ner mycket av böckerna egentliga charm.
”Alla” män ger sig gärna ut i strid (undantaget är Durndik, men han lär sig med tiden). Även eventuella egenarter hos olika folkslag känns bara som tafatta försök till att göra en liknande klichéartade uppdelning som finns om Europas olika länder och folkslag. Helt ofrånkomligt drar jag paralleller till vår kontinents karta och uppfattningar om olika karaktärsdrag hos landsbefolkningar.
När en ny karaktär kommer in i en boks handling är det oftast nödvändigt med en kort personbeskrivning, så att läsaren kan få sig en uppfattning om denne. När Eddings gör detta så visar han klart och tydligt att han inte är metrosexuell. Endast kvinnorna får ingående och detaljerade beskrivningar angående deras utseende, och givetvis är de allra flesta sköna, fagra och svaga. Undantaget är Polgara, som tar sig fram på ett sätt genom sitt eviga liv som skulle få Gudrun Schyman och co. att tappa hakan. Fast ofta påpekas just detta som något ”onaturligt” av andra karaktärer. Dessutom så är hennes främsta attribut ändå att hon är så bra på att laga mat och hennes oerhöda skönhet. Och när Ce´Nedra bestämmer sig för att leda en armé, känns det som om Eddings klappar sig själv på axeln i tron att han gjort något för jämställdheten. Men när vikten endast läggs på hur hon vill ha sin rustning (med extra utrymme upptill för kvinnliga former) och hur nervös hon är för att tala inför folkmassor, kan jag inte göra någonting annat än att sucka.
Ju längre man kommer i handlingen, desto mer uppenbara blir upprepningarna. Det gäller både skämten, uttrycken och beskrivningarna av både karaktärerna och omgivningarna. Fast detta kan ju delvis bero på översättningen. Men just upprepningarna bidrar till den lättlästhet som är typisk för Eddings. Och på sätt och vis så gillar jag det. Ibland kan det vara skönt att läsa fantasy med en någorlunda spännande historia utan att behöva kämpa sig igenom sida efter sida med släktsagor, sånger och utförliga beskrivningar om olika folkslags världsfilosofier. Det enda som är förvirrande är att jag inte riktigt förstår varför de helt plötsligt måste bege sig till en speciell plats, och allt taktiksnack om kriget får mig att tappa intresset och även uppmärksamheten för eventuella viktiga händelser i handlingen.
Men det är tråkigt att man bara (bortsett från Garions och Ce´Nedras inre dialoger) lär känna karaktärerna på ytan. Jag skulle gärna veta mer om t.ex. Belgaraths eller Polgaras tankar, som trots allt är viktiga för handlingen. Fast detta hade troligtvis gjort böckerna ännu mer förutsägbara, vilket är det jag stör mig mest på. Redan första gången jag läste serien så insåg jag på en gång att Ce´Nedra och Garion skulle bli ihop. Garion verkar dessutom nästan lite efterbliven som inte inser saker förens han står precis inför dem. När det slutligen kommer till det scenario som man som läsare 600 sidor innan redan insett, så blir det lite löjligt då författaren försöker göra en så stor grej av det.
Till slut måste det erkännas att jag fick ett par inre uppenbarelser under tiden jag läste, vilka även med nöd och näppe drog upp betyget. Det handlar om Garions tankar och om hans dialog med den inre rösten i hans huvud. Vid ett flertal tillfällen slutar handlingen att vara opersonlig och jag befann mig mitt i Garions känslosvallande inre. Helt plötsligt förundrades jag över hur otroligt medryckande Eddings faktiskt kan skriva! Speciellt Garions ångest över att möta Torak känns så otroligt verklighetstroget att jag nästan fick ångest. Synd att Eddings bara visar denna plötsliga författartalang på ett par sidor per bok. Kanske skulle han satsa på fantasy-noveller istället?
Jag förstår om många som börjar läsa fantasy dras till just Eddings, och jag tycker inte att det är något fel med det. Även inom fantasy finns det olika genrer, och ibland är det nästa oundvikligt att sno idéer från varandra. Ta bara deckargenren… Det är lättläst men tyvärr inte alltid så spännande p.g.a. att handlingen ofta är förutsägbar. Fast helt klart läsvärt och nästan ett måste om man vill få en överblick över genren. Jag håller helt med Horace Engdahl när han svarade på frågan: Ska man läsa bra böcker eller många böcker? Horace: Många.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Julle · den 27 april 2006, 12:22
|
"Jag håller helt med Horace Engdahl när han svarade på frågan: Ska man läsa bra böcker eller många böcker? Horace: Många."
Jag förstår inte varför det nödvändigtvis skulle ligga ett motsatsförhållande mellan begreppen. Det har skrivits stora mängder riktigt, riktigt bra böcker och publiceras fler för varje år. Ingen människa har någon chans att läsa igenom dem allihop. Självklart skall man läsa mycket och ur så mycket som möjligt för att skaffa sig olika perspektiv, men varför slösa bort sin tid på böcker som man *vet* är som bäst mediokra när man kan läsa så mycket bättre saker istället?
|
|
#2 · Ecthelion · den 27 april 2006, 12:33
|
Bra recension, även om jag nu inte riktigt håller med ;-)
#1: Word!
|
|
#3 · Úcenite · den 27 april 2006, 14:43
|
#1 Men hur *vet* man att en bok är dalig innan man läst den. Bara i det här forumet blir det klart att läsare har väldigt olika asikter. Bara för att jag tycker att en bok är dalig eller medelmattlig, sa maste inte det betyda att alla andra maste tycka det.
Nu är det ju inte meningen att att man ska läsa alla böcker som nagonsin skrivits, men man bör inte lata sig avskräckas att läsa vissa som man "hört" ska vara "daliga". Och även om de skulle vara det sa anser inte jag att man förlorar i längden, för man kan da uppskatta andra böcker bättre.
|
|
#4 · Julle · den 27 april 2006, 15:47
|
Nej, men baserat på recensioner och personer som du vet brukar ha en smak som liknar din till en relativt stor grad så kan man bilda sig en uppfattning som med stor sannolikhet är någorlunda korrekt. Det handlar till stor del inte om att du tycker att en bok är dålig, medelmåttig eller bra utan *varför* du tycker som du gör.
|
|
#5 · Úcenite · den 28 april 2006, 10:37
|
Fast jag kan i slutändan bara lita på mitt eget omdöme, och väljer därför att läsa många, inklusive Eddings *blink*.
|
|
#6 · Brandoch Daha · den 28 april 2006, 10:49
|
Om jag läser sådant som folk vars smak jag lärt mig påminner om min rekommenderar och undviker sådant de råder mig att undvika, så maximerar jag den subjektiva kvaliteten på det jag läser. När jag var 18 var hälften av allt jag läste halvdassigt, idag är det mindre än tio procent, så uppenbarligen fungerar metoden.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
