|
Skriven av Julle den 5 maj 2006
|
Jag har aldrig riktigt förstått vad som är så fantastiskt med Astrid Lindgrens böcker. När jag tillhörde den huvudsakliga målgruppen -- och läste betydligt mer intensivt än de flesta i den åldern gör -- tyckte jag bara att de var tråkiga; tidigare än så och jag tyckte ofta rent illa när man försökte läsa dem för mig. Fortfarande är det en väldigt liten del av hennes författande som jag skulle välja att läsa för eller rekommendera till ett barn, och det är huvudsakligen böcker som jag har upptäckt på senare år. Som Ronja Rövardotter.
Boken gavs ut 1981, nästan fyrtio år efter debuten, och blev den sista av hennes mest uppmärksammade barnböcker. Kanske är den också den mest välskrivna.
I centrum står Ronja, huvudpersonen som har gett namn åt boken, som inleder berättelsen genom att födas. Det är hennes uppväxt, liv och äventyr i Mattisborgen och den omkringliggande Mattisskogen som skildras. Den senare är fylld med sagoväsen av olika slag som blivit en klassisk del av modern svensk litteratur: grådvärgar, vildvtirror, rumpnissar. Det finns ingen drivande konflikt mellan ont och gott av samma slag som Mio, min Mio eller Bröderna Lejonhjärta -- bara den mellan de två rövarbanden, Borka- och Mattisrövarna, och deras kamp för liv och överlevnad. Det finns ingen ondska, ingen riddar Kato med hjärta av sten eller grym Tengil på erövringståg. Ronja Rövardotter är en betydligt mer komplex, och mer vuxen, bok än någonting som till exempel David Eddings eller Raymond E. Feist skrivit.
Det finns mycket som är bra och värt att hylla med Ronja Rövardotter. Det avskalade språket, dialogen, personteckningarna (även om de flesta rövarna aldrig ens får göra ett försök att bli någonting mer än pappbakgrund), själva mytologin Lindgren bygger upp i sin rövarskog. Astrid Lindgren kommer aldrig att vara någon av mina favoritförfattare, men Ronja Rövardotter är en riktigt bra bok.
För övrigt bör betyget nedan ignoreras.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Ghosthand · den 5 maj 2006, 09:53
|
Själv har jag Emil-böckerna som mina personliga lindgrenfavoriter, pga den härliga humorn och skildringen av gamla Småland. Rätt märkvärdiga är också Madicken-böckerna, som är så skenbart idylliska och gulliga men där man anar mycket allvar och socialt engagemang. Jag minns att i synnerhet den andra Madicken-boken var riktigt otäck på sina ställen. Folk som söp, barn som misshandlades och någon som faktiskt höll på att stryka med ... Madicken själv är förstås osannolikt änglalik men annars är det riktigt gripande böcker.
Nu på äldre da'r, när jag insett att hjältesagorna i både Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio kanske bara var önskedrömmar i väldigt utsatta barns huvuden, kan jag tycka att de böckerna också är fruktansvärt tragiska. Men man kan ju försöka att behålla den mera "barnsliga" tolkningen av dem ...
|
|
#2 · Inya · den 7 maj 2006, 22:46
|
Julle, vad är det som gör att det alltid verkar som du kommer såga boken du recenserar till tändved?
Bra recension i alla fall.
|
|
#3 · Ashgrakh · den 8 maj 2006, 00:37
|
För att Julle är en väldigt kritisk person som hälsar på folk så här: "Herr Klåpare förmodar jag?" kanske? ;)
|
|
#4 · Blot-Sven · den 8 maj 2006, 01:44
|
Julles bästa recension är den där han sågar LOtR tycker jag.
|
|
#5 · Inya · den 8 maj 2006, 18:52
|
Nja... Sågningen av Shannara är också mycket bra ^^
|
|
#6 · Artemis · den 15 februari 2008, 01:44
|
Bäst!
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
