|
Pappan och havet/Sent i november
|
|
Skriven av Julle den 25 maj 2006
|
Pappan och havet är en bok om en familj som om än inte i kris i alla fall har tappat något av sitt fotfäste. Det duger inte längre: det krävs förändring. Så, långt ute i havet skaffar man sig ett nytt boende i en fyr och försöker göra sitt bästa för att anpassa sig till att leva på den karga ön. Muminpappan tar sitt självpåtagna uppdrag som fyrvaktare på allra största allvar. Muminmamman försöker skapa hemtrevlighet så gott hon kan med de medel som står till buds; kämpar för att kunna anlägga en trädgård och flyr när det mer eller mindre misslyckas in i måleriet av en inne i fyren. Samtidigt har Mårran följt efter dem, och Mumintrollet kan inte med att lämna henne ensam.
Pappan och havet är, tillsammans med Det osynliga barnet, min favoritbok bland Muminböckerna. Den är på sitt sätt ganska mörk i sina beskrivningar av en familj med ansträngda band och som inte fungerar som den vill. Men samtidigt som Muminfamiljens kamp med sina problem är ganska tragisk finns det ändå värme och glädje i den, liksom i deras förhållande till världen runt sig. Den instängda stämningen på ön bidrar också till boken känsla: Muminmamman, Muminpappan, Mumintrollet, Lilla My, Mårran, en mystisk eremit, ön och det ständigt närvarande havet.
Det är svårt att säga vilken som är den Muminbok som avviker mest från resten: de fem första håller en mer eller mindre liknande linje, som tydligt börjar brytas vid Trollvinter, men Det osynliga barnet, Pappan och havet och Sent i november är alla på sitt sätt någonting annat än de tidigare böckerna. Allra tydligast märks det kanske i den eftertänksamma Sent i november, den nionde och sista Muminboken. Muminfamiljen är borta: de kämpar med sin ö och sin fyr, men det är det ingen som vet om. Istället samlas fler och fler av de så udda och neurotiska, nästan parodiska, figurer som befolkar Tove Janssons böcker i Muminfamiljens hus i sin väntan på att de skall komma tillbaka. Vägledningen, eller vad de än kommit för, hittar de inte. Istället får de lära sig att bo med varandra, och med sig själva.
Pappan och havet och Sent i november är de tydligaste bevisen för hur felaktigt det är att betrakta Muminböckerna som ren barnlitteratur. De flesta Muminböcker kan läsas på flera plan, där man kan återvända senare, i vuxen ålder, och hitta helt nya saker som man inte upptäckte första gången, men Pappan och havet är ingenting jag någonsin skulle få för mig att läsa för en vanlig tioåring. Småtrollen och den stora översvämningen kanske inte kan sägas ha särskilt mycket till plan att återvända till senare, men Pappan och havet har inte mycket att erbjuda för barnet.
Visst finns det tioåringar som skulle kunna uppskatta de här böckerna. Någonting annat skall inte hävdas. Men man skall inte förvänta sig någonting på samma nivå som Harry Potter.
För övrigt bör betyget nedan ignoreras.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · nymfetamin · den 25 maj 2006, 23:40
|
För flera år sedan när läste jag Pappan och havet hade jag alltid ödslig, japansk flöjtmusik i hörlurarna. Det var ett perfekt soundtrack till boken och jag tror att mycket få läsupplevelser har varit så kusliga som den.
För övrigt en analys som jag helt instämmer i.
|
|
#2 · knytt · den 26 maj 2006, 15:14
|
Sent i November = favoritbok.
|
|
#3 · lord of mana · den 15 mars 2007, 19:19
|
pappan och havet är det bästa Tove någonsin skrivit!!!
I love Morran
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
