|
Skriven av Julle den 12 juni 2006
|
Lord of Snow and Shadows, den första boken i The Tears of Artamon inleds med en sådan kliché att man inte riktigt vet om man skall ta den på allvar eller inte. Gavril Andar, den något blyge porträttmålaren, kastar blickar mot den högadliga Astasia Orlova, som mer rättframt går fram och söker en romans. Men, ack, snart skiljas de tu unga åt, ty ett allt för stort gap skiljer deras ställning åt. Det varar väl i sisådär ett halvdussin sidor innan det uppdagas att Gavril inte riktigt är den han är utan har, flämt, en annan och mäktigare härkomst. Hade jag tagit mig två minuter att bläddra igenom bokens första sidor hade all tonfisk på ICA-lagret inte kunnat förmå mig att köpa den.
Det är inte fullt rättvist att döma boken efter dess inledning på trettio sidor. Därefter blir den om än kanske inte nyskapande så i alla fall inte längre en parodi på sig själv. Samtidigt är baksidetextens – som också den hade lyckats skrämma bort mig, om jag bara inte hade haft vanan att inte läsa dem förrän efter jag läst själva boken – eufemism talande:
Combining the best of fantasy traditions with her own unique vision, Sarah Ash brings us a new saga fulled with epic adventure and unforgettable characters–set in a world teeming with political intrigue, astonishing magic, and passions both dark and light ...
vilket kan översättas till någonting i stil med sneglar alldeles för mycket på andra böcker i genren, lite romans komplett med tjänsteflickor som fnittrar i köket, till stor del ett verk som följer uppsatt standard. I alla fall den amerikanska upplagan är också försmädligt tunn: handlingen hade kanske passat bättre på de fyrahundra sidor den ser ut att vara istället för de nästan sexhundra sidor som den är nu.
Namnen i boken skall, som så många gånger tidigare i genren, spegla europeiska kulturer. Så har många, särskilt i Muscobar, slavisktklingande namn medan Tielen – med platser som Tielborg och Swanholm – i sin armé har officerare som Nils Lindgren eller Oskar Alvborg och leds av Prince Eugene. Bokens forna kejsardöme heter Rossiya och kanske anar man Nordosteuropa i kartan.
Det som är allra tråkigast med Lord of Snow and Shadows är möjligheterna den aldrig tar vara på. Gavrils personlighetsförändring och hans kamp mot sitt arv som han egentligen inte vill ha hade kunnat bli riktigt intressant, om det bara hade fått ta upp lite mer plats. Det finns relationer som utvecklas utan att man riktigt ser hur, där författaren hade kunnat göra någonting mer för att bjuda in läsaren. Helt hopplös är den inte heller: alla sidor i den intrig som utgör bokens motor handlar i alla fall mot slutet någorlunda trovärdigt, även om det, återigen, hade kunnat förklaras närmare. Kanske är det någonting för nästa bok – men i så fall hade det varit bra om den första boken hade lämnat kvar en större lust att läsa den andra.
För övrigt bör betyget nedan ignoreras.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
