|
Skriven av Julle den 15 juni 2006
|
Sagan om Rand är en påminnelse om varför jag egentligen inte borde recensera eller ens i någon större utsträckning läsa ungdomslitteratur. Ständigt irriterar jag mig under läsningen på hur saker skrivs alldeles för rakt ut och hur känslor och tankegångar talas om istället för att gestaltas. Det ligger över texten som ett grovt sandpapper som skrapar mot min läsupplevelse. Det behöver naturligtvis inte betyda att det är fel: åsikten att sådant bör antydas istället för att berättas rakt ut på det sätt som det gör är en personlig preferens, inte nödvändigtvis en objektiv sanning – särskilt inte när recensenten inte i någon större utsträckning tillhör målgruppen.
Cecilia Wennerströms Sagan om Rand består (hittills?) av tre från varandra relativt fristående (även om jag nog rekommenderar att man läser dem i kronologisk ordning) böcker: Landet nära tidens rand, Lyktbärarnas återkomst och Demonen på Ard. Studenten Petra Bravo hamnar i Rand och knyts till landet där; ett land som när böckerna utvecklas inte känns så mycket som en värld man färdas till som en värld man färdas från: allt man möter utgår från Rand. Något påminner känslan om läsningen om förhållandet mellan Roger Zelaznys Amber och omkringliggande världar, även om likheterna egentligen inte är särskilt stora. Huvudpersonsperspektivet växlar också – i Landet nära tidens rand är det ett förstapersonsperspektiv, i de två följande i tredjeperson som också växlar mellan att berätta ur fler synvinklar. På sitt sätt tycker jag att det är ganska synd, för även om det skänker berättelsen visst ytterligare djup, så var antagonisterna aningen mer trovärdiga innan perspektivväxlingen.
Första bokens första mening pekar på en annan sak som irriterar mig: alla versaler. Första gången jag besökte Landet Nära Tidens Rand, hade jag inte någon möjlighet att välja. Har versalerna väl börjat samlas, så kommer de gärna i grupp och i fler led än vad som hade varit nödvändigt. Viskningarnas Skog. Men för all del: om man inte alls störs av sådana detaljer, bortse då från invändningen.
En vuxenbok är mer komplicerad och kräver mer av läsaren [...] för min del tycker jag det är skönt att fly in i en ungdomsbok ett tag någon gång emellanåt kommenterade författaren tillika förläggaren i en tidigare artikel på Catahya. Och visst är Sagan om Rand enklare – enklare i gestaltningen av tankar, känslor och deras utveckling, enklare i de färre gråzonerna (även om det för all del finns böcker som inte klassas som ungdomslitteratur som har betydligt skarpare gränser mellan svart och vitt). Är det vad man söker kan man säkerligen göra betydligt sämre val än Sagan om Rand, som med sin innovativa värld där magin inte ligger långt borta från datorerna och matematiken och där halvdemonerna gått från sitt arv med hjälp av genetik känns som någonting mer eget än det mesta jag har läst i fantasyväg.
För övrigt bör betyget nedan ignoreras.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Brandoch Daha · den 16 juni 2006, 09:05
|
>>Sagan om Rand är en påminnelse om varför jag egentligen inte borde recensera eller ens i någon större utsträckning läsa ungdomslitteratur. <<
Det här är en intressant fråga. Det brukar anses som en synd när tidningar sätter recensenter på ett slags konstutövning som de inte förstår sig på, för recensioner är viktiga och har inflytande. Man måste inte tillhöra målgruppen, men man ska vara insatt i den typ av konstutövning det handlar om och framför allt tycka om den som sådan. Den här regeln gäller ju inte små fanzines och webbforum, så frågan är om Catahya är tillräckligt stort och prestigeladdat för att behöva följa regeln. Förmodligen inte, inte än; men den dagen kan komma och då måste vi börja minnas vårt ansvar i den här frågan. Redan nu är det otvivelaktigt så att en recension här kan öka eller minska försäljningen av en bok med några dussin exemplar.
|
|
#2 · Reborn · den 16 juni 2006, 15:11
|
Med tanke på att Julle informerar oss om att han vanligtvis inte uppskattar ungdomsböcker så vet ju de läsare som faktiskt tycker om ungdomsböcker redan från början att de ska ta den här recensionen med en nypa salt. För övrigt är ju recensioner helt och hållet subjektiva, det är alltid skribentens åsikt som presenteras och inte hemsidans.
|
|
#3 · Julle · den 16 juni 2006, 16:56
|
Jag tycker själv alltid att det är ganska illa när saker som jag är insatt i recenseras i till exempel större tidningar av personer som jag tycker har undermålig kunskap. Oavsett om Catahya har den prestigen eller inte så tycker jag att det är önskvärt att uppnå den, rent bortsett från att jag tycker att det är bra om man alltid i alla fall försöker följa den principen, även om det så må vara i fanzines eller forum.
Jag tycker att både förlag och författare förtjänar en recensent som vet vad den talar om. _Sagan om Rand_ var recensionsexemplar som jag försökte jaga rätt på någon annan för, men i och med att det var mot terminslut och många av Catahyas aktiva litteraturrecensenter har saker som tentor och annat att tänka på så var de upptagna när jag frågade. Jag tänkte mig inte för ordentligt innan jag fick hem dem, och har jag väl sagt "visst, skicka recensionsexemplar" så tycker jag att det är ännu mer oansvarigt att bara låta dem bli liggande.
Det här är långt ifrån dåliga böcker. Det finns absolut kvaliteter i dem som jag uppskattar, och de var knappast plågsamma att läsa, vilket jag ofta tycker att en slumpad bok utan någon som helst kvalitativ urvalsprincip är. Egentligen förtjänade de någon som kunde ge dem en bättre bedömning, även om jag har gjort mitt bästa för att presentera dem på ett sätt så att den som är intresserad själv skall kunna döma dem, och jag har lite dåligt samvete för att de inte fick det.
|
|
#4 · Brandoch Daha · den 16 juni 2006, 20:14
|
Det är just därför jag menar att Catahya nog inte är stort/etablerat än för att man ska behöva ta sådana här hänsyn; det är brist på bra/kvalificerade recensenter och ofta handlar det snarare om att recensera eller låta bli, och då är en recension som deklarerar sina brister vida bättre än ingen alls. Jag tog upp frågan mest för att den är värd att diskutera/hålla i minnet.
|
|
#5 · Vahinya · den 20 juni 2006, 10:41
|
Man har ju olika smak, helt enkelt. Jag uppskattar verkligen att Julle har läst Sagan om Rand (författad av undertecknad) och i varje fall observerat att den är innovativ och egen samt gett en snäll trea i betyg som man ska bortse ifrån :)
Själv skulle jag nog iofs inte recensera en bok jag inte är intresserad av. Det finns många böcker som jag vet troligen är bra, det är bara det att just jag inte gillar dem. De gottar sig för mycket i våld eller tråkar ut mig med sin ordrikedom. Själv gillar jag mina böcker -- förstås -- jag tycker de berättar en helt egen historia med ett vackert språk. Den som vill läsa mer om vad de handlar om egentligen kan läsa Mitranias recensioner av Sagan om Rand på www.welaforlag.se.
Om jag nu talar som förläggare: Att Catahya finns med välskrivna recensioner och seriös bedömning är en stor fördel för ett småförlag som mitt. Det man vill är ju att bli tagen på allvar. Kritik får man tåla. Konstigt nog tycks recensioner (förutom BTJs lektörsomdömen) inte märkbart påverka försäljningen, tro det eller ej.
|
|
#6 · Jason · den 24 juni 2006, 20:35
|
Om jag nu får kritisera lite...
Recensionen är väl ok, även om den kunde vara mer utförlig. Men det är en stor slagsida åt det tekniska språkliga hållet, medan du knappt skriver någonting om handlingen.
|
|
#7 · Julle · den 26 juni 2006, 03:47
|
Jag är för det första en formsnobb som anser att handlingen är sekundär, för det andra är jag inte intresserad av handlingsreferat när jag läser recensioner eftersom jag tycker att de förstör mer än de tillför. Min åsikt är att en recension av en skönlitterär bok som tjafsar om handlingen än hit och än dit är en ointressant recension, såvida det inte finns någon särskild poäng med att göra det på grund av någonting i boken som verkligen skiljer den från övriga böcker. It's not a bug, it's a feature. Sedan kan man förstås ha en annan åsikt om det, men jag fritidsskriver inte recensioner som jag själv hade tyckt illa om att läsa.
|
|
#8 · Julle · den 26 juni 2006, 03:51
|
Eller, nu uttryckte jag mig väl polemetiskt. Jag skyller fegt nog på klockan. I alla fall: om handlingen inte är exceptionellt väl genomtänkt eller uselt utförd med dålig trovärdighet och motsägelser, så anser jag sannolikt att den ligger inom ramen för det acceptabla men inte mer. Då tycker jag helt enkelt att det är mer intressant att gå vidare till andra delar och tar mig friheten att göra det, eftersom det här är ett ideellt fritidsnöje.
|
|
#9 · Julle · den 26 juni 2006, 03:51
|
Eller, nu uttryckte jag mig väl polemetiskt. Jag skyller fegt nog på klockan. I alla fall: om handlingen inte är exceptionellt väl genomtänkt eller uselt utförd med dålig trovärdighet och motsägelser, så anser jag sannolikt att den ligger inom ramen för det acceptabla men inte mer. Då tycker jag helt enkelt att det är mer intressant att gå vidare till andra delar och tar mig friheten att göra det, eftersom det här är ett ideellt fritidsnöje.
|
|
#10 · Julle · den 26 juni 2006, 13:26
|
Polemetiskt? o_O Ah, well. Det var inte vad jag hade tänkt skriva.
|
|
#11 · Jason · den 27 juni 2006, 00:14
|
#7
Referera handlingen? Nej... Det gör man helst inte i recensioner. Det rekommenderas inte.
Men i andra recensioner du skrivit så ger du små hints om vad boken handlar om och vad det är för typ av bok, etc...
|
|
#12 · Julle · den 27 juni 2006, 00:54
|
Okej, då förstår jag vad du menar. Om du inte anser att jag gör det på minsta sätt här så blev din kritik genast mycket enklare att förstå. :D
|
|
#13 · Jason · den 27 juni 2006, 22:00
|
Jo, du gör det. Men det är nog i minsta laget.
|
|
#14 · Vahinya · den 29 juni 2006, 00:11
|
#7 Form kontra innehåll... Jag sätter innehållet främst för min del. Det gäller alla konstarter. Har man nåt inom sig att berätta så kan man skriva en historia eller en hel bok. Har man sett nåt inom sig kan man göra en bild, och har man hört nåt inom sig kan man göra musik. Sen är formen också mycket viktig, men den kommer inte först, inte för mig i varje fall. Bäst är det när båda är på hög nivå förstås, ett exempel på det är Peter Nilson.
Charmen med fantasy/sf har alltid varit innehållet för min del: äventyr, magi, monster etc. Man vill veta hur det går, helt enkelt.
|
|
#15 · Jason · den 1 juli 2006, 23:13
|
#14
Jättesvårt problem det där... Men det är nog också så att den författare som är skicklig på själva formen, men mindre bra på story/handling har en större chans att producera en kanonbra text. För honom/henne gäller det ju bara att pricka rätt. Men för den som inte är skicklig på själva formen räcker det inte med att träffa mitt i prick... han/hon har ju ändå inte kapaciteten att berätta historien tillräckligt bra.
T ex är det en kille (nämner ej hans namn), som deltagit i vår (mitranias) novelltävling nästan varje år. Hans noveller har alltid varit mycket välskrivna och perfekta i själva formen, men har haft en intetsägande och ointressant handling. Men en gång så fick han plötsligt handlingen att funka, och då blev hans bidrag överlägset bäst.
Om man t ex tar två personer som vi haft med som inte alltid är bra på/story handling. Peter Fisk, och Andrea grave-müller, så har de ju tackvare att de är så skickliga på själva skrivandet fått till fantastiska berättelser...
Det känns lite frustrerande när en person har en jättebra idé/story, men inte riktigt klarar av att berätta den...
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
