|
Skriven av Glo den 21 augusti 2006
|
Jag gillar sagor. Det vilar alltid någon speciell charm över dem, vare sig sagan är mörk eller ljus. Elementen är ofta lika varandra, och man skulle nog, med all rätt, kunna kalla sagor i allmänhet för vandrande stereotyper. Juli månads visdomsord berörde sagan och alla vet väl hur det fungerar? Innan resans slut har hjälten löst gåtor och besegrat hinder av alla dess slag; häxan har hela tiden ruvat i skuggorna; den överjordiskt fagra prinsessan väntar förtvivlat på att hennes prins ska komma till undsättning; och både ett och två talande djur har hoppat ur buskarna; och så vidare. Ett exempel av många. Once Upon a Summer Day är alltså en saga av detta slag och här snålas det inte med de klassiska elementen!
Prins ”Borel of the Winterwood” slumrar till en skön sommardag, när han är på besök i den eviga sommarens land; ”Summerwood.” I sömnen kommer en vacker jungfru, med gyllenfärgat hår och en skugglik bindel över ögonen, och ber Borel om hjälp. Hon är instängd i ett torn och utanför det svävar oräkneligt många knivar, vilket gör det omöjligt att fly. Drömmen känns synnerligen verklig för vinterprinsen, men han avfärder den, om än motvilligt. Men den fagra jungfrun återvänder flera gånger om och snart är Borel övertygad om att det handlar om verkligheten. Utan vare sig kunskap om vem hon är eller var hon är fången sätter Borel på sig sina äventyrarkängor och skyndar till undsättning… Värst av allt är att tiden kämpar mot honom; innan nästa fullmåne måste han ha fullföljt sitt kall.
Och så börjar allt. Det dröjer inte lång tid innan Borel finner två kompanjoner. En liten älva vid namn Flic och hans trogna bi, som lyder under namnet Buzzer. Inte den klassiska äventyrarskaran som återfinns i många fantasyböcker, med andra ord. Trion börjar så sin färd, som förmodligen går igenom fler länder än man kan räkna på fingrarna. Så börjar allt det roliga för mig som läsare också, för det är ett uppfriskande sällskap att följa.
McKiernans tanke med boken är just att det ska vara en klassisk saga, med skillnaden att den är mycket längre än vad traditionen bjuder. I sitt förord berättar han att sagan som ligger till grund ursprungligen berättas på drygt fem ynka sidor. Med all utökning och all charm han sedan lagt till gör han de sidorna till drygt 370. I mina ögon är det ett alldeles underbart tillägg, med alltifrån personutveckling till smarta vändningar i handlingen.
Men McKiernan har inte bara förlängt en saga här, han har också skapat en mysig kärlekshistoria. För det är vad allt handlar om, och den största delen behandlar kärleken mellan Borel och Chelle, som jungfrun heter. De träffar ständigt varandra i drömmars värld, och som alla vet så kan vad som helst hända där… Det dröjer inte lång tid innan de faller i varandras armar. Just de här drömsekvenserna är bokens höjdpunkter, och som tur är finns de i massor. Efter det kommer Borel och Flics prat om kärleken som andra höjdpunkt; ren och skär humor.
Men ingen bok är perfekt, i alla fall ingen bok jag har läst, än. Det finns två saker som stör mig, den ena mer än den andra. Det lilla felet ligger i att det är på tok för många kapitel. Det känns bara onödigt och det blir hoppigt på sina ställen. Det stora felet ligger i slutet, som gjorde mig aningen besviken. Boken hade vunnit på att bli ett par dussin sidor längre, så att alla trådar hade blivit propert hopknutna. Annars finns det inget som jag, i egenskap av den som gillar sagor och som sannerligen uppskattar en kärlekshistoria, kan klaga på. McKiernans berättarstil faller mig i smaken, och hans fria användning av det engelska såväl som det franska språket ger en god läsning. Det finns alltså en hel del franska ord med, som är med på grund av det romantiska som ska ligga i det tungomålet. Om det är sant eller ej är dock en annan diskussion.
Den som gillar inspirerande sagor och värma kärlekshistorier bör alltså ge Once Upon a Summer Day en chans.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Siollea · den 22 augusti 2006, 21:32
|
Sagan är väl en av få genrer där jag tycker att det är helt okej med klichéer, fast eftersom jag inte riktigt vill erkänna det, så hävdar jag att klichéerna är "traditionella element" ;)
Bra recension, förresten.
|
|
#2 · Glo · den 24 augusti 2006, 22:10
|
Hehe, klichéfrågan är alltid en nagel i ögat. Men "traditionella element" är en annan sak, helt klart. ;)
Tack, också.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
McKiernan, Dennis L.
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
