|
Skriven av Glo den 21 november 2006
|
Someplace to Be Flying börjar på en av De Lints fiktiva Newfords bakgator. Hank är ute och kör sin aningen speciella svarttaxi, med en V8a och skottsäkra rutor. Trots naturen hos hans arbete och trots naturen hos den omgivning han lever i så kan han inte bara köra vidare när han ser en kvinna bli misshandlad i en gränd. Han stannar, tar ett stadigt grepp om sitt basebollträ och går ur bilen. Vanligtvis räcker det för att få dem att springa iväg. Vanligtvis. Ett ögonblick senare har den okände mannen dragit en pistol och placerat en kula i Hanks axel. Sekunden senare ligger Hank blodig på asfalten och framför ögonen finns bara en pistolmynning. Då låter det precis som att någon har landat på taket av hans taxi. En liten flicka, eller tonåring, i punkaktiga, halvtrasiga kläder stirrar ner på dem. Hank hinner inte öppna munnen förrän pistolmannen ligger stendöd bredvid honom… Istället står flickan där. Det är bara det att hon fortfarande står kvar på biltaket… Ah. Tvillingar. Som om det inte vore märkligt nog – med tvillingar som verkar trilla ner från skyn – så går den ena fram till honom, spottar på sina fingrar, och stryker dem över kulhålet. Smärta och sår försvinner ögonblickligen. Kvar är ett litet ärr och en flicka med ett brett flin över hela ansiktet.
Det är vad som händer på de första två-tre sidorna. Och det säger ärligt talat inte så värst mycket om handlingen. Men det är just handlingen som är lite knepig i den här boken. Man tycker nämligen att den saknar en röd tråd en väldigt lång tid. Den handlar mest om en massa olika personer, och den där mystiska incidenten ovan. Om man letar efter något där man vill följa saker från punkt A till punkt B så kan man backa undan med en gång. För här får man följa ett antal parallellhistorier som är allt annat än linjära. De är inte röriga alltså, men det kan nog vara svårt att se vart författaren vill komma. Hank och den misshandlade kvinnan, Lily, försöker reda ut vad det var som hände, medan andra karaktärer, som presenteras allteftersom, bara försöker leva sina liv. Hur det hela hänger ihop sedan, visar sig med tiden. Och helt plötsligt inser man att den röda tråden har varit där hela tiden – bara det att man varit oförmögen att se den. Det är bara en annorlunda berättarstil och vinkling, helt enkelt.
Jag antar att jag inte uttrycker mig särskilt klart. Egentligen borde jag kanske inte ens recensera den här boken. Men den är bara så underbar att jag måste lägga ord för den någonstans. Ni ser, de där tvillingarna, de är litteraturens härligaste karaktärer. The crow girls. Jag har stött på dem många gånger i alster av De Lint. De har alltid varit lika mystiska och alltid lika fascinerande. Jag har alltid velat läsa mer om dem. Så när jag insåg att den här boken skulle ge dem en stor roll så blev jag, kort och gott, överlycklig. Problemet är… Att förklara ”the crow girls” är minst dubbelt så svårt som att förklara handlingen i den här boken. Så jag tänker inte ens försöka. Grejen är bara att så fort de är med i bilden så träder ett löjligt brett flin fram i ansiktet på mig. Men det är precis som alla säger i Newford: är man i närheten av ”the crow girls” så kan man inte göra annat än att le och vara glad.
Jag antar att jag fortfarande inte kastar något ljus över boken. Men förklara för mig hur jag ska kunna kasta ljus över en bok som ger kanske ett dussin personer viktiga roller utan att förstöra alldeles för många sidor? Jag anser helt enkelt att det här är en bok man inte ska veta mycket om innan man börjar läsa den. För mig innebar den här boken en riktigt, riktigt underbar läsning. Så, trots den här lite skeva recensionen rekommenderar jag Someplace to Be Flying varmt till följande personer; de som vill hälsa på invånarna i Newford, igen eller för första gången, de som vill ge sig i kast med fantasy som saknar både medeltid och svärd, och till alla som vill läsa en stundtals sorglig men, på det stora hela, hjärtevärmande berättelse. Men egentligen tycker jag att man ska läsa den för att stifta bekantskap med de där tvillingarna.
Och egentligen skulle jag vilja ge boken högsta betyg endast för att det ständigt återkommande paret är med, men jag antar att det är lite fel. Så jag ger den en fyra och citerar ett par kända ord: ”För övrigt bör betyget nedan ignoreras.”
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Blot-Sven · den 22 november 2006, 05:58
|
Låter som en intressant bok. Och när jag läser recensionen fattar jag verkligen inte varför du inte gav högsta betyg.
|
|
#2 · Ecthelion · den 23 november 2006, 00:20
|
Jag skulle nog vara en aning förvirrad av recensionen om jag nu inte redan läst boken :)
Den rekomenderas varmt, hur som helst.
|
|
#3 · Glo · den 26 november 2006, 22:27
|
#1 Hehe, du har en poäng, helt klart, men betyg är svårt. Och kanske är jag rädd för att skapa en inflation... ;)
#2 Jag vet. Det är hemskt. Men en blev åtminstone intresserad, och det räcker gott och väl för mig.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
De Lint, Charles
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
