|
Skriven av Reborn den 13 april 2007
|
När det gäller utgivningen av fantastik är det lätt att man ser ut genom fönstret, fäster blicken på kvarteret på andra sidan gatan och är blind för det som faktiskt ligger på skrivbordet framför en. Det är egentligen inte underligt -- den svenska marknaden för genren är möjligtvis inte den största och därför är det naturligt att man utvidgar sitt synfält -- men det är viktigt att uppmärksamma de tillfällen då det publiceras böcker inom genren i Sverige. Själv sänkte jag blicken och vad jag såg var inget annat än ett dystert västerbottniskt skogslandskap med en sådan atmosfär av mystik att jag omedelbart insåg att det kanske ändå vore tryggare att se efter vad de sysslade med på andra sidan gatan.
Skördedrottningen är Andreas Marklunds skönlitterära debut, och den handlar om historikern Olof som ger sig ut på en jakt efter sin försvunne vän Fabian. Inledningsvis kan man, av handlingen att döma, få det felaktiga intrycket att det här är en klassisk thriller; någon kommer en avskyvärd sanning på spåren och försvinner precis efter att ha underrättat sina vänner om vad han arbetat med genom att skicka dem ett svårtolkat paket på posten. Det upplägget resulterar vanligtvis, med några få undantag, i pest eller kolera, men lyckligtvis utgör Skördedrottningen ett av de få undantagen i och med att det snarare är tuberkulos som gäller för några av de mer olyckligt lottade karaktärerna.
Det här är allt annat än en ordinär bok, och en av dess stora fördelar är i mina ögon det originella sätt på vilket den berättas. Man får nämligen följa två parallella trådar: en som utspelar sig i nutid där man tar del av Olofs jakt på sin vän, och en som äger rum på gränsen mellan Norge och Sverige under första världskriget. I och med att det konstant insinueras att dessa två historier är sammanlänkade, den ena har sin grund i den andra, bidrar detta annorlunda berättarsätt till en synnerligen varierad och spännande läsupplevelse.
Tidigare i recensionen förde jag bokens ruggiga stämning på tal, den kusliga ovisshet som tycks hemsöka sidorna, frågetecknet som ideligen avtecknar sig i utkanten av ens synfält, den kittlande känslan av något omänskligt och dolt som inte ger sig tillkänna men som likväl ständigt är närvarande. Skördedrottningen skiljer sig markant från John Crowleys Little, Big, men ni som läst just nämnda bok vet antagligen vad jag talar om. Båda författarna är nämligen -- till skillnad från de som har en benägenhet att skriva allting svart på vitt -- skickliga på att skildra det övernaturliga med hjälp av antydningar samtidigt som läsaren har den obehagliga känslan av att hållas i det dolda, att stå på tröskeln till något så stort att det klokaste alternativet kanske ändå vore att ta ett steg tillbaka.
Något annat som bidrar till den anda jag tidigare nämnde är att författaren ägnar en stor del av boken åt att måla en så skrämmande omgivning att till och med sångaren i Lordi skulle inse att han var ute på hal is -- att det med största sannolikhet fanns hemskare och fulare monster häromkring än han själv … och det vill inte säga lite -- ifall han vandrade genom det västerbottniska skogslandskap i vilken berättelsen till stor del utspelas. Och nu menar jag inte att boken är fylld av långrandiga miljöbeskrivningar; nej, Marklund lyckas vanligtvis skildra och fånga stämningen i en miljö med enbart några få penseldrag; träden är gigantiska katedraler och kvistarna fjälliga huggormar. Hans ständiga användande av träffsäkra och inte alltid behagliga liknelser vid beskrivningen av miljön gör sannerligen så att man ser vad han vill visa en framför sina uppspärrade ögon även om man helst av allt skulle vilja blunda. Så ska en skräckroman vara.
Den klassiska inledningen till trots utvecklas handlingen så småningom till en, för att vara en bok på ringa trehundra sidor, komplex berättelse med ett antal skumma trådar som alla verkar sträcka sig in i det ockulta. Det faktum att läsaren knappt har någon aning om åt vilken riktning den bisarra berättelsen är på väg, om huvudpersonen faktiskt är någon hemsk hemlighet på spåren eller om han enbart famlar efter halmstrån, att ovissheten är det enda konstanta, ja, det leder till att den intensiva berättelsen är ohyggligt spännande och hemskt oförutsägbar. Det känns som att ha blivit påtvingad en ögonbindel och skickad ut i den djupaste urskogen där osynliga faror gömmer sig bakom varje gigantisk katedral och där fjälliga huggormar hänger från varje gren. Vanligtvis skulle det låta som en allt annat än lockande företeelse men ha i åtanke att det här är en skräckroman och då är det inte meningen att det ska låta lockande.
Om man inte redan innan känner till att Marklund i grund och botten är historiker lär man upptäcka det när man väl börjar läsa boken. Att den är fylld av historiska upplysningar tycker jag dock inte på något sätt sänker tempot, snarare skänker det extra djup och trovärdighet.
På det stora hela finner jag det sätt på vilket boken avslutas tillfredsställande, men, som jag tidigare nämnde, det är en komplex berättelse med ett stort antal olika trådar, och jag får dessvärre intrycket av att han låter ett par av dem hänga dinglande när väl sista meningen är läst. Jag skulle helt enkelt ha föredragit ifall han hade lyckats knyta ihop säcken lite bättre.
Stundom känns det även som om Marklund bestämt sig för att kika på mallen för hur man ska bygga upp en spänningsroman och utnyttjar därmed uttjatade knep; först och främst, som jag påpekade i början av recensionen, den försvunne vännen som lade näsan i blöt (sedan har vi också jag-har-något-att-berätta-som-är-
av-yttersta-vikt-men-när-ni-kommer-hit-är-jag-dödad-men-se-
ligger-det-inte-ett-tidningsutklipp-på-köksbordet!). Marklund har en tillräckligt originell och intressant handling utan att behöva ta till sådana spänningsknep som redan använts miljontals gånger.
Skördedrottningen är möjligtvis inte så otäck att man vid upprepade tillfällen tjuter högt och sedan, när man väl läst epilogen, springer och gömmer sig under sin säng i fyra dagar samtidigt som man enbart fäller kryptiska anmärkningar i stil med ”hon kommer att hitta dig också” men atmosfären är så pass obehaglig att den absolut uppfyller sin roll som skräckroman. Om ni söker efter en spännande, beroendeframkallande och nyskapande bok behöver ni inte leta utanför Sveriges gränser. Skördedrottningen är en fantastisk debut.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Blodkäft · den 19 april 2007, 18:01
|
Haha, Den boken måste jag läsa.... Kaerln har nämeligen även skrivit en av böckerna som jag har haft som kurslitteratur. Och är den här boken hälften så bra skriven som den så är det en läsvärd bok.
|
|
#2 · Vinterdotter · den 20 april 2007, 15:54
|
Jag vill inte vara sån, men... upplägget med två parallella historier som efter mycket om och men flätas ihop är väl inte särskilt originellt? Läste nyligen t ex Camilla Läckbergs "Stenhuggaren" med exakt samma upplägg (bra deckare, för övrigt).
Därmed inte sagt att inte upplägget funkar. Och "Skördedrottningen" låter helt klart läsvärd :)
|
|
#3 · Frambogir · den 20 april 2007, 17:45
|
#1, I hans hus :)
|
|
#4 · Reborn · den 20 april 2007, 18:31
|
#2 Jag kanske inte uttryckte mig tillräckligt tydligt i recensionen. Det är inte två parallella historier som efter ett tag flätas ihop, nej, det jag ser som originellt är att man i nutid får följa en karaktär som utredar en mystisk händelse som det visar sig har sin grund i en hemlig operation under första världskriget samtidigt som man parallellt faktiskt får hoppa tillbaka i tiden och uppleva vad som inträffade på just nämnda operation. Så egentligen är det ingen sammanflätning av trådar, snarare får man ta del av vad som faktiskt hände på plats och inte genom gamla dokument och berättelser. Det tyckte åtminstone jag var ett originellt berättarsätt.
|
|
#5 · Vinterdotter · den 21 april 2007, 22:31
|
Japp, exakt samma upplägg som "Stenhuggaren". En historia i nutid berättas, parallellt med den en historia som utspelar sig på 1920-talet. Och i slutändan visar det sig att det ena leder till det andra, så att säga. Och jag tycker fortfarande inte det är så superoriginellt.
|
|
#6 · Sieben · den 22 april 2007, 00:59
|
Hårsmånen mellan för orginellt och oorginell verkar vara tunn för fantasy och skräck...
|
|
#7 · Reborn · den 22 april 2007, 14:32
|
#5 Nej, superoriginellt har jag aldrig påstått att det är, men det skiljer sig i alla fall markant från det vanliga sätt en bok berättas på.
|
|
#8 · Vinterdotter · den 22 april 2007, 16:34
|
Hur som helst så kan vi nog enas om att det kan vara ett bra upplägg :)
|
|
#9 · Ningauble · den 18 juli 2007, 11:49
|
Läste ut den igår, efter två dagars intensiv läsning. Väldigt bra -- uppskattade särskilt den lilla blinkningen till Lovecraft (mer specifikt "The Haunter of the Dark").
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Marklund, Andreas
|
|
Serie
|
|
Boken är fristående.
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
