|
Skriven av Vinter den 8 maj 2007
|
Sapphires pappa åker ut med sin båt en natt och kommer inte tillbaka. Ett år senare tror hon och hennes bror Conor att deras far fortfarande lever, men deras omgivning verkar förvänta sig att de ska gå vidare och deras mamma har börjat träffa en ny man, Roger. Sapphy och Conor simmar ofta i havet och där lär de känna två barn som tillhör havsfolket. Havsfolksbarnen tar dem med in i sin värld, Ingo, och det förändrar dem. De får veta att de har havsblod i ådrorna och särskilt Sapphy börjar känna havet kalla på henne, starkare än hon kan motstå. För att göra det hela ännu värre är Roger dykare och tänker leta efter vrak vid ett rev som är heligt för havsfolket. Havsfolket hatar dykare – ”luftfolk med luft på ryggen” – och är inte sugna på att visa inkräktare någon nåd.
Upplägget i Ingo är väldigt bekant. Här finns den andra världen som är underbar och lockande men också farlig, här finns den andra världens arrogante och hemlighetsfulle representant, här finns människan som dras till den andra världen utan att förstå riskerna hon tar eller skadan hon orsakar. Det är inte fel i sig, men jag tycker inte att Helen Dunmore gör något eget av det och utan extra krydda blir det ganska tråkigt. Här och där dyker det dock upp originella detaljer och några glimtar av att det som sker i Ingo är en del av något större och mer intressant. Jag hoppas att de följande böckerna (Ingo är första delen i en trilogi) kommer att utvecklas åt rätt håll och inte tappa bort alla de möjligheter som blixtrat förbi. Exempelvis vill jag gärna läsa mer om den respektingivande Farmor Carne, som kan tala med bin.
Förutom äventyren under ytan i Ingo, får relationerna i Sapphys familj ganska stort utrymme. Konflikterna i den ger en realistisk bild av en familj som gått sönder och försöker lappa ihop sig igen. Sapphys och Conors syskonband är fint gestaltat, med riktig fingertoppskänsla när det gäller både bråk och lojalitet. Samtidigt är dialogen märkligt livlös. Det grälas och gråts och karaktärerna trampar på varandra på ett sätt som bara familjemedlemmar kan, men ändå känns orden torra.
Annat som irriterar mig är hur lätt diverse problem löser sig, hur lätt ungarna lär sig nya saker, hur lätt de kommer undan med saker de inte borde kommit undan med… Det är helt enkelt mycket som är för enkelt.
Avslutningsvis måste jag ändå påpeka att det här är en roman som vänder sig till barn (9-12 år, enligt förlaget), vilket innebär att det som jag som 22-årig grinig recensent irriterar mig på kanske inte alls stör den tilltänkta publikens läsupplevelse. Det mest magiska med Ingo är för mig dess vackra omslag (en liten bild gör det inte rättvisa), men när jag var 11 år gammal skulle kanske orden ha varit magiska också.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Vinter · den 8 maj 2007, 00:06
|
Heh. Av de senaste tio böckerna jag har recenserat så har sju varit för barn/ungdomar. Dags att läsa lite vuxenfantasy, kanske. ;)
|
|
#2 · Vinterdotter · den 8 maj 2007, 09:19
|
Vadå, fantasy, är inte det typ barnböcker??? ;P
|
|
#3 · Vinter · den 8 maj 2007, 15:28
|
Jo, just det. Jag glömde. ;)
|
|
#4 · Sílferklinga · den 14 maj 2007, 09:22
|
Framsidan ser verkligen lockande ut, men efter att ha läst din recension är den inte riktigt lika lockande längre... Men kanske ska man ge boken en chans ändå...
|
|
#5 · Siraldín · den 30 september 2007, 17:09
|
Jag har läst den, och jag tyckte inte att den var speciellt bra. Det mesta i artikeln höll jag med om. Och visst fanns det bra saker i boken, men ingenting som gör så att man vill läsa fortsättningen.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
