|
Skriven av Reborn den 12 augusti 2007
|
Red Seas under Red Skies hade hemskt mycket att leva upp till efter den makalöst populära debutromanen The Lies of Locke Lamora, ja, det var den här boken som skulle visa om Scott Lynch var kapabel till att återupprepa samma succé eller om första delen enbart utgjort en tillfällig lyckoträff. Jag tillhör personligen inte de mest entusiastiska av hans läsare, men jag tyckte absolut att The Lies of Locke Lamora var en oerhört trevlig bok, och det var med förväntansfulla ögon (om nu ögon kan vara förväntansfulla) jag började läsa Red Seas under Red Skies. Till skillnad från förra gången trodde jag nu också att jag visste vad jag hade att vänta mig: det vill säga fantastiskt spännande och rolig underhållning, och jag hade bestämt mig för att inte bli besviken ifall det visade sig att boken inte erbjöd mycket mer än så. Den här gången utspelar sig äventyret till stor del ute på havet, men jag visste att det inte nödvändigtvis behövde betyda att det var en berättelse med djup.
Inledningsvis får man återskapa bekantskapen med Jean och Locke – som någorlunda har återhämtat sig efter sina obehagliga strapatser i förra boken – när de precis är i färd med att lura en ofantligt rik och onödigt brutal man på hela hans förmögenhet. Den plats de har hamnat på är dock i en större krissituation: den styrs praktiskt taget av en stridslysten general som av någon anledning är sugen på att träffa Lamora och hans vän för att, oavsett om de själva vill det eller ej, skicka iväg dem på ett uppdrag vars syfte han för tillfället inte vill avslöja för dem.
Red Seas under Red Skies påminner mycket om sin föregångare, och som författare har Lynch varken märkbart förbättrats eller försämrats sedan sist. Nu förstår jag att den kommentaren låter hemskt negativ, som om jag tycker att Red Seas under Red Skies enbart är en återupprepning av första boken, men om ni bara väntar på att jag ska skriva att ni får mer ut av att läsa The Lies of Locke Lamora en andra gång än att ta er igenom den här bleka kopian som bara fruktlöst famlar efter föregångarens mästerlighet så väntar ni verkligen förgäves. Upskattar man The Lies of Locke Lamora kan jag nämligen (nästan) garantera att uppföljaren inte blir någon besvikelse. Den är, vilket jag faktiskt nyss nämnde, överlag mycket lik sin föregångare, vilket naturligtvis är på gott och ont. Både det som jag älskade och det som jag avskydde med The Lies of Locke Lamora älskar jag och avskyr jag också med Red Seas under Red Skies. Men å andra sidan, vem kan egentligen anklaga Lynch för att han tryggt fortsätter på ett uppenbarligen vinnande koncept? Låt mig se … bland annat jag.
Ett av de största problemen jag hade med första boken var att Lynch sällan hoppade in i huvudet på sina karaktärer, läsaren fick inte tillräckligt ofta ta del av vad huvudpersonen reflekterade över, vilket jag personligen tycker är något av det viktigaste i en bok. Jag vill inte bara se vad karaktären ser eller höra vad karaktären hör, jag vill också ta del av vad som pågår i hans/hennes hjärna. Jag hade hoppats att det skulle ha förändrats i andra boken, om inte avsevärt – jag är inte så naiv att jag förväntar mig att mirakel ska inträffa från en bok till en annan – så åtminstone märkbart. Så var inte fallet.
Jag skulle säga att Red Seas under Red Skies är för litteraturen som Pirates of the Caribbean är för filmvärlden – och det skriver jag inte bara för att båda innehåller stora mängder sjöröveri – det är roligt och spännande, men det lämnar inte ett speciellt bestående intryck på ens hjärta och själ. Tyvärr har Lynch ingen karaktär som Johnny Depp … vilket å andra sidan kompenseras av att han inte har någon Orlando Bloom.
Red Seas under Red Skies är, liksom sin föregångare, fylld till bredden med humor, ja, ibland verkar det som om karaktärerna fäller lika många roliga kommentarer på en dag som en normal människa blinkar. Och även om dialogerna på grund av det inte alltid känns helt och hållet naturliga så klagar jag inte. Humorn är en av bokens största fördelar. Jag älskar den.
Lyckligtvis finns det, trots de många likheterna, vissa aspekter som skiljer Red Seas under Red Skies från sin föregångare, som gör den till mer än en kopia, och det är först främst att boken, till skillnad från The Lies of Locke Lamora som begränsade sig till en enda gigantisk stad, till stor utspelar sig till havs. Det gillar jag, inte för att jag hyser hemliga drömmar om ett liv som sjörövare, utan för att man då märker att Lynch försöker variera sig, att han inte har någon lust att skriva en serie böcker där alla är precis likadana, även om han ur en ekonomisk synvinkel säkert skulle kunna göra det. Trots det så tvivlar jag på att han kommer att lyckas hålla mitt intresse och engagemang uppe i sju böcker, ja, så många har han sagt att serien ska bestå av. Nu borde jag kanske inte leka siare – jag är dessvärre inte i besittning av just de krafterna – det här är trots allt en recension av den andra boken, om de fem resterande böckerna håller samma kvalitet får framtiden utvisa. Låt oss säga att min uppfattning som en i allra högsta grad otillförlitlig siare är att framtiden för Locke Lamora ser relativt repetitiv ut. Men förmodligen fortfarande rätt underhållande.
Handlingen i boken är kanske inte speciellt originell, men inte heller lider den av någon av de hemska klyschor som besmittar många av genrens verk likt groteska cancerbölder. Den är mycket spännande och intensiv, och, i likhet med första boken, innehåller den tillräckligt många vändningar och oförutsedda händelser för att ens intresse ska hållas på topp från första sidan till sista. Det är en perfekt och avslappnande läsning en het sommardag, förväntar man sig inte mer än så är det teoretiskt omöjligt att bli besviken.
I Red Seas under Red Skies tar Lynch till ett knep som, när det används rätt, kan fungera. I prologen befinner sig de två huvudkaraktärerna i en ofantlig krissituation och det korta stycket avslutas med en cliffhanger som saknar motstycke. När man sedan går över till första kapitlet behöver man inte vara världens intelligentaste människa för att inse att prologen faktiskt var ett hopp framåt i tiden, och att man skulle behöva läsa ett odefinierbart antal sidor innan man fick reda på hur just det skulle gå. Okej. Visst. Ni som har sett Mission Impossible 3 vet vad jag talar om. Som sagt var, det här knepet kan fungera när det används på rätt sätt. Problemet är att jag inte tycker att Lynch gör det. Jag ska inte gå in i detalj – det här är en spoilerfri recension men ni kommer att förstå när ni läser boken – det räcker med att jag skriver att det var ett intetsägande, meningslöst, billigt, förutsägbart och i största allmänhet löjligt spänningsknep som han borde ha strukit vid redigeringen eller, kanske ännu hellre, aldrig ha kommit på från första början.
Efter att ha läst The Lies of Locke Lamora kände jag till att Lynch gärna, mellan alla oräkneliga humorinslag, lade in en och annan tragisk död. Det är inget fel med det, absolut inte, snarare tvärtom. Variation förnöjer, trots allt. Vad som kanske inte riktigt är lika roligt är om man kan gissa sig till vem som ska dö, och på ett ungefär vad som ska hända, och egentligen bara väntar på att det ska inträffa i nästintill tvåhundra sidor innan det faktiskt gör det.
The Gentleman Bastard Sequence är definitionen av tillfällig underhållning och borde fungera som en måttstock för författare såsom Eddings och Feist. Red Seas under Red Skies är, om inte bättre än The Lies of Locke Lamora, så åtminstone lika bra, och det finns absolut ingen anledning till varför man inte ska läsa den om man uppskattar den första boken. Och inte heller finns det någon egentlig anledning till varför man inte ska läsa första boken om man nu inte känner moraliska bekymmer vid tanken på en berättelse med tjuvar som huvudpersoner.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Siraldín · den 23 september 2007, 07:42
|
Mycket bra skrivet!
Jag har inte läst böckerna och kan inte uttrycka mig om dina åsikter, men jag tycker att texten är välskriven och rättvis. :)
|
|
#2 · frambogir · den 19 juli 2009, 15:57
|
Efter att ha läsa den första boken och ett par kapitel in i andra boken, får jag starka Oceans eleven-vibbar! Snirkliga stötar och tjuvar och skojare i fina kläder etc :)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
|
 |
 |
| Författare |
|
Lynch, Scott
|
|
Serie
|
The Gentleman Bastard Sequence
Andra
boken
|
|
Vill du skriva recensioner?
|
|
Catahya söker alltid nya skribenter. Prata med Isblad om du är intresserad.
|
|
