|
Skriven av gondal den 11 september 2007
|
The Blade Itself är första delen i en ny trilogi, The First Law av Joe Abercrombie. Romanen gör på det stora hela ett mycket gott intryck. Det är en historia med underbara personskildringar, ett medryckande språk och en hel del humor och cyniska kommentarer.
Handlingen centreras runt staden Adua i ett mäktigt men instabilt rike. Här möter läsaren kapten Jezal dan Luthar, en rik ung sprätt som hellre ägnar sig åt kortspel och halvhjärtad fäktkonst än planerar för framtiden. Här finns också inkvisitor Glokta, en gång en lovande ung svärdsman och befäl, nu en bruten man och torterare som får en synnerligen besvärlig utredning på halsen. Vi får även bekanta oss med Logen Ninefingers, krigare och vildman från norr som har oturen att hamna fullständigt utanför sitt rätta element. Var berättelsen sedan ska ta vägen är inte helt klart och ibland riskerar handlingen att bli lite stillastående. Lyckligtvis vägs tempoväxlingen upp mer än nog av de komplicerade och fängslande personporträtten. Dock, bland alla karlar hade åtminstone jag gärna velat se att bokens få men mångbottnade kvinnliga karaktärer hade fått lite mer utrymme. Här finns till exempel ofrälsedottern Ardee som tröttnat på att förväntas sitta stilla och vara söt och den förrymda slaven Ferro.
En vild gissning är att läsare som tilltalats av Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen och Ellen Kushners Riversidevärld också kan uppskatta The Blade Itself eftersom de tre berättelsesfärerna har mycket gemensamt i fråga om svart humor, våld och intriger. Den största behållningen av The Blade Iself är emellertid romanfigurerna, som ensamma skulle kunna bära upp vilken historia som helst. Karaktärerna – och läsaren – anar att det är något större än deras vardagsbekymmer som står på spel, men ändå är det just deras dagliga vedermödor som intresserar mest. Som till exempel skildrandet av krigaren Logens häpnad och vilsenhet när han kommer till den stora staden och ställs inför tidigare okända faror som gatukorsningar och inomhustoaletter. Eller den hårt prövade Gloktas kamp för att få sin sönderpinade kropp att lyda honom, om smärtan i varje liten rörelse.
The Blade Itself är inte någon överlång roman, omkring 400 sidor, med väl avvägda kapitel, vilket är fördelaktigt. Abercrombie hinner med att introducera läsaren i stadens intriger, gåtor och fäkttävlingar, allt med sarkasm såväl som mänsklighet, på ett ganska begränsat antal sidor, ett bevis på att böckers läsvärde inte behöver mätas i tjocklek. Trilogins andra del, Before They Are Hanged, finns redan i handeln och den avslutande delen ges ut 2008. Oavsett hur fortsättningen ter sig är The Blade Itself mycket läsvärd i alla händelser.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Simbelmynë · den 11 september 2007, 18:10
|
Verkar mycket intressant, ska kolla upp den ^^
|
|
#2 · Reborn · den 11 september 2007, 18:28
|
Jag tycker mycket om den här boken. Precis som du skriver är det i synnerhet karaktärerna -- och kanske inte den något ordinära handlingen -- som gör den så himla läsvärd.
Personligen tycker jag att seriens andra del, Before They are Hanged, till och med är ännu bättre än The Blade Itself. Precis som i så många andra första böcker i serier ägnar Abercrombie nämligen mycket av sin tid i The Blade Itself åt att introducera huvudkonflikten och karaktärerna, och även åt att placera de just nämnda karaktärerna på rätt platser. I Before They are Hanged anser jag dock att handlingen -- om än fortfarande något ordinär -- kommer igång på allvar.
Om The last Argument of Kings visar sig lika bra som de två första böckerna ser det här ut att kunna bli en av mina favoritserier. :)
|
|
#3 · gondal · den 11 september 2007, 20:46
|
#2 Det bådar gott :)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
