|
Skriven av gondal den 26 november 2007
|
Inger Edelfeldt har skrivit en rad romaner för yngre läsare där hon väver ihop fantasy med vardagsskildringar (och som med stor behållning även läses av vuxna), som till exempel Missne och Robin, Juliane och jag/Nattens barn och Skuggorna i spegeln. Hennes senaste bok, Hemligt ansikte, hör till samma kategori och är egentligen två historier.
I centrum står trettonåriga Astrid som är skoltrött och har svårt att hitta kompisar. När hon dessutom har oturen att drabbas av vattkoppor mitt i terminen får hon finna sig i att tillfälligt flytta till sin moster. Astrids framgångsrike bror får inte utsättas för smitta, anser familjen. Mostern är författare och medan Astrid ligger sjuk får hon idéer till en berättelse, som mostern Malin sedan börjar skriva. Astrids och Malins saga handlar om en prinsessa i ett smått parodiskt sagorike och berättas sedan omväxlande med historien av Astrids vardag. Precis som Astrid känner prinsessan Primavera att hon inte har sin familjs fulla stöd. Hennes mor drottningen har satt upp stränga regler för sin dotter, och viktigast av allt är att ingen någonsin får se prinsessans ansikte.
Romanen har en tilltalande struktur genom Astrids och prinsessans parallella berättelser och rymmer även ett metaperspektiv genom att läsaren också får vara med vid sagans tillkomst hemma hos Astrids moster författaren. Tyvärr riskerar de två historierna ibland att delvis tränga ut varandra. Skildringen av Astrids högstadievardag med falska kompisar och en oförstående omgivning skulle kunna vara en intressant berättelse eller roman i sig, men i den här formen känns det inte som om den får tillräckligt med utrymme. På samma sätt känns sagan om prinsessan (även om den bland annat innehåller en självsvåldig drottning som ilsket utbrister ”Det är klimakteriet!” när hennes beteende ifrågasätts) inte fullt så originell som man kanske kunde vänta sig av Edelfeldt.
Även om det ibland är svårt att veta var tyngdpunkten ligger bland Astrids och prinsessans berättelser är det sammantaget inget större problem. Det är möjligt att romanen skulle tjäna på att vara något längre så att de två berättelserna kunde komma mer till sin rätt, eftersom idén med parallella historier är trivsam. Edelfeldt diskuterar identitet, utseende och trasiga kompisrelationer utan att komma med några tillrättalagda svar eller pekpinnar, vilket gör det lätt att ta hennes karaktärer på allvar. Hemligt ansikte är både vacker, trolsk, ironisk och klok, och innehåller dessutom snygga illustrationer av författaren.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Whytina · den 22 juli 2008, 13:52
|
Har läst den här och måste säga att jag var mkt skeptiskt till den i början, för det var inet alls min sorts bok. Men när jag väl kom in i den så började jag läsa som en galning och det var snart slut. Helt klart värd en 4:a :)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
