|
Skriven av Glo den 6 december 2007
|
Blame! hade funnits på min radar år innan jag slutligen köpte den. När tionde och sista volymen släpptes så tyckte jag att det var dags att ge denna lagom långa sci fi-serie en chans. Jag är inte alls någon hängiven mangaläsare. Men ibland plockar jag upp någon serie och det brukar allt som oftast vara värt pengarna. Jag gick försiktigt fram den här gången, då serien verkade vara väldigt udda. Redan efter första volymen var jag mer eller mindre fast och betalade gladeligen de 8-900 kronorna som samtliga volymer gick på. Plånboken grät och jag fick en rik läsupplevelse. Precis som det ska vara.
Men exakt vad jag läste vet jag fortfarande inte riktigt, dagar efter att jag lagt ifrån mig sista volymen. Det började enkelt nog, åtminstone. Handlingen är faktiskt fruktansvärt simpel: Killy, vår ständige huvudperson, har i uppdrag att leta upp en människa med Net Terminal Genes. Så enkelt var det och det är praktiskt taget vad Killy sysslar med hela tiden. Letar. Varför? Ja, det svaret får man vänta ett tag på. Om sanningen ska fram så får man vänta på de flesta svaren i Blame! och man har en ofantlig tur om man får några svar överhuvudtaget. Man har också tur om man förstår svaren, men det ger sig efter ett tag i de flesta fallen. Såvitt jag kan minnas har man dock aldrig sådan tur att svaren inte leder till femtioåtta nya frågor…
Men mellan svar och frågor så är Blame! enkel och lättförstådd. Den starkes överlevnad. Killy letar. Killy stöter på fiende. Killy och fiende strider. Vilket leder mig in på seriens absolut starkaste sida – världen och bilderna. Niheis futuristiska och dystopiska universum är sannerligen fängslande och mästerligt. Kablar och rör, klaustrofobiska korridorer och agorafobiska ytor, broar över okända djup och kilometerlånga trappor: en värld av stål och betong. Storleken på denna ”Megastructure” är tankeutmanande i sig. Enormt räcker inte. Vid ett par tillfällen får man exakta siffror på vissa sträckor, men det skulle förstöra överraskningen om jag avslöjade dem. Storleken på denna värld, som bara är en enda konstruktion, var något som fascinerade mig från början till slut. Nihei, en utbildad arkitekt, gör det lätt för läsaren, eller snarare betraktaren, att förlora sig i Blame!s sceneri. Killy bara går och går och går uppåt och det snålas inte med bilder på vägen. Och det är just bilder också, märk väl. Jag skulle nästan kunna säga att dialog är en raritet. Killy är den mest tystlåtne huvudperson jag stött på … någonsin. Det kan dröja dussintals sidor mellan orden, ett resultat av att världen inte direkt är överbefolkad.
Killy förblir dock inte ensam i sitt sökande. En kvinnlig forskare, Cibo, slår följe med vår fåordige vän i den andra volymen och någon slags struktur ges på det hela. Det är nu saker och ting börjar sättas i rörelse. Cibo har inga problem med att öppna munnen och ge några konkreta ledtrådar till den vilsne läsaren. Men ju längre in i serien man kommer desto krångligare blir det. De rena action-elementen är dock ständigt närvarande och hjärnan får vila till snyggt, grymt och brutalt våld. Personligen är det just detta som sänker upplevelsen för min del. Det blir bara tröttsamt ibland. Istället för att se Killy återigen skjuta huvudet av någon märklig, människoliknande varelse så hade jag gärna sett lite fler förklaringar och ledtrådar.
Blame! ser jag som något slags berättarexperiment. Nihei är enigmatisk och bara allmänt obskyr. Vissa saker skulle jag säga var rent kassa i andra sammanhang. Men det bildar en så komplett helhet i Blame! att jag bara kan dras med i händelseförloppet. Bortsett från för mycket action så kan jag egentligen inte klaga på något specifikt – vilket inte betyder att allt annat är perfekt. Jag skulle däremot tippa på att det här är en serie man antingen gillar väldigt mycket eller avskyr. Det är annorlunda och konstigt, så om man är ute efter något som är någorlunda normalt så måste man leta annorstädes.
Om den ena starka punkten är världen och de magnifikt ritade scenerna så är gåtfullheten den andra. Jag är oerhört svag för verk där jag ständigt hålls i en dimma av frågor. Killy är den perfekta huvudpersonen för att hålla kvar mig i dimman hela tiden, ända fram till slutet. Och längre än så. När jag läste ut sista volymen så låg jag sömnlös i timmar, grubblandes över alla obesvarade frågor. Jag fattar fortfarande inte vad som hände. Eller varför. Jag tror att Nihei medvetet skapade ett slut som skulle sätta en hel myrstack i hjärnan på läsaren så att han eller hon inte skulle kunna glömma bort Blame! i första taget. Det lyckades på mig, den saken är säker. Och jag gillar det. Skarpt.
Men Blame! är inte för alla. Långt ifrån. Det är rätt orättvist att döma den efter första volymen, då Cibo inte dykt upp än. Men efter de första två volymerna kan man skapa sig en god uppfattning om vad man har att göra med. Antingen spottar och fräser man vid det laget, eller så slukar man världen med glupskhet. För mig blev det en rik och en oförglömlig upplevelse. Jag kände mig tidigt som ett Nihei-fan. Det kommer inte att dröja innan jag läser om Blame! och jagar svaren jag inte såg första gången.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
