|
Skriven av Julle den 18 december 2007
|
Robert Holdstocks Mythago Wood delade World Fantasy Award för bästa roman med Barry Hugharts Bridge of Birds 1985. Är det viktigt? Kanske inte – men det var en bidragande anledning till att jag slutligen fick ta mig i kragen och faktiskt se till att ta mig an boken som jag hade planerat att läsa i ett par år efter att ha fått den varmt rekommenderad från flera håll.
Romanen har fått sitt namn efter den skog som står i centrum för dess handling. Stephen Huxley återvänder efter andra världskriget och en konvalescensperiod i Frankrike till sitt barndomshem, alldeles vid Ryhope Wood, där hans far – som han aldrig stått särskilt nära – har dött och hans bror Christian nu lever. Återföreningen blir inte helt utan friktion: Christian har tagit över mycket av den besatthet som fick Stephen att se fadern som avlägsen. Alltid handlar det om skogen.
Mythago Wood är en bok om myter och mytologiska figurer, om hur de skapas och fortlever. Idéerna är intressanta och väl genomförda; boken är välskriven och – särskilt inledningsvis, innan man riktigt vet vad allt går ut på – spännande. Tyvärr är det också i utforskandet av det okända dess främsta styrka ligger. Det är medan skogen fortfarande är ett mysterium den är som bäst. Holdstock lyckas inte riktigt hålla magin lika levande genom bokens sista del, som fortfarande är ett utforskande av det främmande men kanske inte i lika stor utsträckning av det okända och oväntande. Det är synd, men lyckligtvis förstör det inte hela läsupplevelsen. Det är fortfarande en bra – bitvis riktigt bra – bok.
Mythago Wood är den fristående inledningen till den serie som fortsätter att utforska de idéer som presenteras i den första romanen. Kanske skulle det vara någonting värt att utforska någon gång, men med andra delen – Lavondyss – i min hand kände jag mig efter Mythago Wood ändå mätt på Holdstock och med större lust att läsa någonting annat. Det i sig är, hur bra jag än tycker att boken bitivis är, kanske ett dåligt tecken.
För övrigt bör betyget nedan ignoreras.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Brandoch Daha · den 18 december 2007, 08:55
|
Som jag har nämnt tidigare, är tvåan och trean i serien precis lika bra - men tillför tyvärr inget nytt. De är läsvärda, men i en värld med begränsat med tid kanske man lika gärna kan hoppa över dem. Om man däremot förälskar sig handlöst i boken, vilket jag gjorde första gången jag läste den - jag predikade Holdstocks evangelium i många år efteråt - ska man definitivt se till att läsa dem.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
