|
Skriven av Jehane den 5 januari 2008
|
Och himlens vida väv (Heaven’s net is wide) är femte och sista delen i Lian Hearns serie Sagan om klanen Otori, men den berättar förhistorien till vad som händer i de fyra första böckerna. Det passar mig utmärkt, eftersom en av mina favoritkaraktärer var just Shigeru, mannen som adopterade Takeo och som nu själv får stå som huvudperson.
Shigerus utveckling från pojke till man är intressant att läsa. Från början har han inte jättemånga likheter med den lugna, sansade man som man kommer ihåg från först delen i serien, Över näktergalens golv, men efterhand som han växer upp och lär sig mer börjar man känna igen honom, samtidigt som processen känns naturlig och trovärdig. Även om det hela tiden är självklart att det är han som är bokens gode hjälte så är han inte helt felfri utan har brister och gör misstag precis som alla människor gör.
Det finns även flera andra intressanta karaktärer, framförallt kvinnorna som verkligen alla är egna personligheter, från Shigerus bittra och bortglömda fru Moe, till Shizuka, en av Släktets spioner som börjar få egna idéer om vad som är rätt och fel, till Naomi, den modiga och viljestarka kvinnliga ledaren för Maruyama-klanen.
Hearns böcker utspelar sig i en fiktiv medeltida värld, inspirerad av Japan. Världen är starkt mansdominerad (kvinnliga ledare som Naomi hör till minoriteten) och kvinnor anses allmänt vara mindre betydelsefulla. Det betyder inte att boken själv är könsdiskriminerande, det finns starka porträtt av kvinnor, det märks att författaren tycker män och kvinnor är lika mycket värda, och huvudpersonen får också erfara detta genom sina möten med Naomi.
Det som är mindre bra med personbeskrivningarna är väl att man aldrig får komma bokens ”skurk” Iida Sadamu inpå livet. Han bara är ond och måste störtas, så är det med det. Vilket gäller också för de mindre viktiga elakingarna, man får aldrig reda på skälen till varför de handlar som de gör. Irriterande är det också att de som är från Iida-klanen är onda, medan Otori alltid är goda (även om det finns några få undantag på båda sidor).
Miljöbeskrivningarna är utan att vara särskilt långa väldigt målande, man kan precis föreställa sig den vackra naturen eller omgivningen författaren beskriver. Det japansk-inspirerade samhället känns trovärdigt och det är trevligt att få lite omväxling från den medeltida europiskt-inspirerade värld som så ofta möter en i fantasyböcker.
Det är en bra bok, men det finns några småsaker som stör mig:
Ibland antyder författaren saker som kommer att hända längre fram i boken, saker som antagligen nämnts hastigt i andra böcker i serien, t.ex. ”föga anade männen att de flesta av dem skulle dö i ett slag på just den slätten”. För mig, och antagligen alla andra som inte kommer ihåg varenda detalj från tidigare delar och alltså redan hade det här klart för sig, blir det bara ett onödigt avslöjande som bara leder till irritation.
Att författaren byter perspektiv från Shigeru till Naomi en kort stund när boken börjar närma sig slutet känns lite underligt, men det i och för sig av viss vikt för berättelsen så det stör inte så mycket. Men sedan, när perspektivet har skiftat tillbaka till Shigeru, känns det som om allt går i för snabbt tempo. Det blir lite en känsla av att författaren kommit på att boken håller på att bli alldeles för lång så att det är bäst att avsluta så snabbt som möjligt. De sista 20-30 sidorna eller så, händer det flera händelser med stor betydelse för huvudpersonen, men det blir för lite tid för hans känslor och reaktioner, och så är boken plötsligt slut.
Men som helhet betraktad är det en vacker och läsvärd bok och en av de starkaste i Sagan om klanen Otori.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Rogie · den 21 januari 2012, 18:55
|
Serien hade stor potential med sin nya japanska miljö och tema. Ledsen Lian, för många klichéer.
Men något att läsa om jag blir sugen på klichéer.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
