|
Skriven av gondal den 17 januari 2008
|
Ilario, The Lion\'s Eye är en fristående roman i Mary Gentles serie The First History, där även Ash ingår. Ilario utspelas i en alternativ medeltida värld som motsvarar södra Europa och boken tar upp problem kring genus och könstillhörighet medan golem och spökskepp figurerar i bakgrunden. Det låter onekligen som ett mycket intressant upplägg för en roman. Men icke.
Ett av problemen med Ilario är att det mest intressanta i handlingen redan har hänt när berättelsen börjar. Huvudpersonen Ilario föds som hermafrodit i ett litet kungarike på Iberiska halvön. Vi får redan från början veta att Ilario, efter att ha lämnats på gatan som nyfödd, växte upp i en fosterfamilj som sedan sålde henne/honom som slav och hovnarr till kungen. Efter en hård uppväxt blir Ilario frigiven och reser därifrån med första bästa skepp. Jag hade gärna följt Ilarios barndom och ungdomsår, och att låta historien börja när hon/han nått vuxen ålder känns aningen bakvänt. Ilario berättar direkt för läsaren att anledningen till den brådstörtade flykten från hemlandet är att han/hon blivit utsatt för ett mordförsök, av ingen mindre än hans/hennes egen mor. Denna inledande konflikt ska sedan ältas i det oändliga – eller i varje fall i närmare 700 sidor i storpocket, (vilket känns som alldeles fel format här). Som ni också märker lägger berättaren gärna alla kort på bordet med en gång och läsaren får sällan klura ut något på egen hand, en övertydlighet som redan från början är störande.
Därmed inte sagt att boken inte har kvaliteter. Upplägget är som sagt givande, eller kunde ha varit det. Även om det rör sig om alternativhistoria råder samma stränga könsroller med tillhörande kroppsspråk, uppfostran och klädsel som på många håll i den verkliga europeiska medeltiden, och Ilario faller ohjälpligt utanför alla ramar. Tyvärr stannar diskussionerna om kön och genus på ett ganska ytligt plan boken igenom.
Ilario, som är konstnär till yrket, berättar i jag-form om sina resor runt Medelhavet i jakten på kunskap om den nya renässanskonsten, medan hotet från hovet ständigt finns i bakgrunden. Hon/han möter en rad figurer som med knappast något undantag alla är mer intresseväckande än huvudpersonen själv, vilket antagligen beror på berättarens övertydlighet i sin skildring av känslor och tankar. I övrigt har Gentle byggt upp ett riktigt trevligt persongalleri, och till de karaktärer som kommer läsaren närmast hör den pensionerade legokaptenen Honorius och eunucken Rekhmire. Till romanens förtjänster kan också läggas en hel del humor och värme i personbeskrivningen och dialogen, tillsammans med idel cliffhangers som gör att man som läsaren ändå hänger kvar.
Detta hade som sagt kunnat vara tankeväckande och intressant, men är det inte. Romanen känns slarvigt hopsatt och författaren skriver läsaren på näsan om och om igen. Därtill är den alldeles för lång, och lämnar trots detta många frågetecken.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
