|
The Runes of the Earth / Fatal Revenant
|
|
Skriven av Darce den 14 februari 2008
|
Det märks att den gode Stephen R. Donaldson verkligen älskar sitt ”Land”. Man kunde ju ha trott att sagan om Thomas Covenant och hans ring av vitguld hade varit all i och med lord Fouls nederlag i The Power That Preserves. Men nej, det kom en trilogi till, i vilken den kvinnliga läkaren Linden Avery gjorde vår ambivalente hjälte sällskap till det vackra och mystiska ”Landet”, vilket på så vis suddade ut alla vår spetälske anti-hjältes tvivel om att det hela endast utspelade sig i hans eget huvud. Detta gav hon beslutsamheten att slutligen offra sig själv för att bringa ondskan på fall för att rädda en värld där även han kunde uppleva skönhet.
Nåväl, då Runes of the Earth inleds har tio år har gått på Jorden och för Linden rullar livet på som vanligt. Hon har för länge sedan gett upp allt hopp om att någonsin få återse sin älskade Covenant eller den parallellvärld som hon har kommit att älska. Istället ägnar hon all sin kärlek och uppmärksamhet åt fostersonen Jeremiah, en autistisk pojke som i samband med hennes utflykt till Landet stympades på två av sina fingrar, ett offer till ondskan.
Hennes trygga tillvaro krossas emellertid då Roger Covenant, sonen till hennes älskade och dennes förra fru, den vansinniga Joan, äntrar scenen. Dennes uppdykande leder till att Linden snart finner sig punkterad av några pistolskott, varpå hon återigen materialiseras i ”Landet”, där tusentals år har gått sedan hennes förra besök. Här får hon veta att lord Foul håller hennes fosterson fången och besluter sig således för att göra allt som står i hennes makt för att rädda honom, kosta vad det vill.
I Runes of the Earth och Fatal Revenant möts vi återigen av ”Landet” i dess fulla prakt, komplett med såväl de trogna krigarna haruchai som de ståtliga Ranyhyn-hästarna. Frågan är dock om det inte börjar räcka nu? I den första trilogin om Thomas Covenant var allt nytt och fräscht, under dolde sig bakom varje stock och sten. Då det vita guldets herre återvände till ”Landet” i The Second Chronicles of Thomas Covenant var det rikena bortom dess kuster som utforskades. Nu besöker vi återigen fastlandet, samma platser som alltid, om än något förändrade. Det känns helt enkelt inte lika spännande och unikt längre. Då dessutom karaktärer snarlika de i Donaldsons tidigare böcker i serien slår följe med vår huvudperson känns det aningen för ”Eddings”. Med den schizofrene Esmer som enda undantag är det i brist på andra ord ett rätt tråkigt sällskap den gode Linden lyckas samla ihop.
Detta innebär dock inte att det är några dåliga böcker. Språket är som alltid helt fantastiskt, rikt smyckande och måleriskt. Donaldson har heller inte glömt hur man överraskar; många kapitel slutar i olidliga cliffhangers som tvingar en att läsa vidare, hur tunga ögonlocken än känns. Såväl de båda böckernas respektive slut är något alldeles extra. Efter klimaxet i slutet på Fatal Revenant känns väntan på bok tre, Against all Things Ending minst sagt olidlig.
De sista krönikorna är oumbärliga för alla som älskar Donaldsons portalfantasy. Har man emellertid aldrig läst något av författaren i fråga tidigare är det här inte riktigt rätt verk att angripa. Visst, böckerna inleds med rätt så präktiga resuméer, men för att riktigt kunna uppskatta dem till fullo bör man nog ha läst de föregående två trilogierna.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Rogie · den 21 januari 2012, 18:33
|
Hade Väntat mig bättre av Donaldson i Runes of Earth som är en av mina favoritförfattare. Men han lyckades rädda det som vanligt och göra till en bra historia. Spänningen stiger när The Last Dark närmar sig. Det känns passande att denna episka berättelse äntligen får ett slut.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
