|
Skriven av Vinter den 18 februari 2008
|
Krigarens väg är en fristående fortsättning på En krigares hjärta. Då jag tyckte mycket om krigaren Sayn och wyvern Sheeba i den första boken såg jag fram emot att möta dem igen. I Krigarens väg är kriget över. Sayn har försökt slå sig ned och leva ett vanligt liv, men det går inte särskilt bra. Frågor om hans ursprung sliter i honom och han och Sheeba tar sig över havet till det nordliga landet Iskargo som hans mor härstammade ifrån. Medan Sayn söker efter svar dras de också in i en maktkamp om landets tron.
Så hur var det att följa Sayn och Sheeba igen? Sådär. Krigarens väg är lättläst och språkligt bättre än någon annan bok jag har läst av Niklas Krog, men den börjar segt. Det är en himla massa återberättande av det som hänt tidigare, och den informationen hade verkligen kunnat läggas in på ett smidigare sätt.
Det finns en del inslag i Krigarens väg som gör mig ambivalent. Sayn är en alldeles för bra krigare för att striderna ska vara spännande och det är tråkigt med människor som är för bra. Samtidigt är scenerna då han enkelt slaktar stora grupper av soldater otroligt obehagliga och det gillar jag, för jag tror att det är medvetet gjort och därför en välkommen kontrast till att våld så ofta glorifieras. Över huvud taget finns det ganska mycket känslomässig tyngd – mer än i En krigares hjärta – men också potential till en utveckling som inte sker.
Vidare saknar jag Sheeba, för Sayn tar alldeles för mycket av strålkastarljuset. Jag tycker att hon är en mer intressant figur än Sayn, men ändå blir hon inte så mycket mer än hans bihang. Trots att de är bästa vänner och hon dessutom har ett fysiskt övertag över honom, är det uppenbart han som bestämmer. Det är synd och ett vanligt fenomen när relationer mellan människor och andra varelser skildras. Synd är också att Sayns sökande är mindre intressant än maktintrigerna som pågår i Iskargos huvudstad. Krigarens väg kunde vara mer än den är, men är ändå trevlig läsning.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Isíliel · den 25 oktober 2009, 20:20
|
Bokens språk påminner mycket om någonting för unga ungdomar, det är en av de enda böckerna vilka jag läst som gjort att jag känt mig otroligt gammal. Tycker mer om de tjockare böckerna han skrivit, där är språket bättre.
|
|
#2 · Rogie · den 21 januari 2012, 18:29
|
Krog borde kanske ha undvikit det här. Det är ingen direkt intressant historia, men det räddas av den mer intressanta antagonisten.
Men ändå inget direkt värt att läsa.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
