|
Skriven av Taura-Tierno den 3 april 2008
|
Mitt första intryck när jag tänker tillbaka på den här boken är faktiskt lite besvikelse. Misstolka det inte: boken var bra – mer än bara bra, skulle jag påstå – men trots det hade den sina brister.
Det är en direkt fortsättning som tar en kort tid efter Black Sun Rising, och i stil med första boken kretsar berättelsens kärnpunkt kring Damien och the Hunter och hade det inte varit för den relation som finns mellan dem hade det inte blivit mycket till bok. Eller, ja, det hade kunnat bli en bok, men det hade inte varit mycket att skryta om. Det är de två som gör den annars väldigt rese-inriktade boken speciell – precis som det var med den första. Att världen som Friedman har skapat är både spännande och detaljerad bidrar givetvis, men det är de två som är bokens höjdpunkt. Och det är en mycket bra höjdpunkt.
Som sagt så är det återigen en resa. En resa över havet, en resa över främmande land, genom skogar och över ödemark ... det är mycket resande, och efter hela första boken fylld med resande så känns det lite utslitet, efter ett tag, vilket är en av bokens nackdelar. Det är en bra resa, men det känns ändå som att resan hade kunnat gå lite fortare, faktiskt. Det var så att man ibland satt och tänkte: ”Okej, det här känns lite som att det är en resa för att bygga en bro mellan första och tredje boken,” vilket kanske inte är helt fel heller. Det kändes som att en del bitar blev lite väl utdragna, lite för mycket, bara ... Dessutom var en hel del saker ganska förutsägbara. Man kunde riktigt sitta och tänka att karaktären kommer att göra si och så, för att det bara kändes ... rätt. Det är lite tråkigt, även om det visar på att man faktiskt får lära känna karaktärerna riktigt bra, speciellt de från första boken.
Trots bristerna så är det en väldigt bra bok. Det är en mörk och dyster resa, fylld med död och en stor mängd intensiv spänning. Att den kan vara bitvis seg är förmodligen anledningen till att det kan ta sin lilla tid att komma igång och läsa den – även när man lagt ifrån sig den för stunden – men när man väl sitter där och har tagit sig tid, då är definitivt fast och får det väldigt svårt att lägga ifrån sig den. Man får möjligheten att gräva djupare i Ernas mysterier, och Friedman visar mer och mer på hur världen och dess Fae ständigt har utvecklats – och hur utvecklingen fortfarande är i full gång.
Det är en bra bok trots att den känns som ett mellanting mellan första och andra. Den är lite sämre än Black Sun Rising, men förtjänar ändå en fyra.
Betyg:
|
|
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
