|
Skriven av Taura-Tierno den 7 april 2008
|
Den avslutande delen i C.S. Friedmans trilogi Coldfire är utan tvekan den bästa i serien. Efter två böckers ständigt resande så närmar man sig äntligen ett slut – och ett ypperligt sådant.
Damien och Tarrant står fortfarande i bokens centrum – men lite mindre nu än tidigare, vilket lämnar plats för en del andra karaktärer att träda in. Patriarken som setts i tidigare böcker får en större roll här, och bland de nya karaktärerna får vi bland annat se den sönderdruckne adlingen Andrys som är den sista kvarlevande i sin familj. Att fler karaktärer får mer spelrum nu än tidigare och att boken inte kretsar kring en ständig resa på samma sätt ger mer utrymme för mer konstanta intriger, vilket är en välkommen variation sedan tidigare. Trots det så är det fortfarande Damien och the Hunter som gör boken så otroligt bra. Det måste vara ett av de bästa karaktärsparen – vilket inte bör tolkas romantiskt – som finns, om man ser till karaktärsutveckling. Den ständiga konflikt som funnits mellan den på många sätt onde Gerald Tarrant och religiöse prästen Damien är det som drivit mycket av historien framåt, och att kunna se tillbaka på det som hänt och verkligen kunna se hur karaktärerna har förändrats är verkligen fascinerande. Att man kan se exakt hur de två motsatserna har påverkat varandra, det är något av det bästa med hela serien såhär i efterhand.
Det finns inte mycket till seghet här i jämförelse med When True Night Falls, utan handlingen tar sig framåt i en passande takt, och bjuder på många överraskningar. Detaljer som i tidigare böcker inte verkat speciellt viktiga visar sig nu ha en stor relevans. Boken lämnar inte många trådar olösta – om några alls. Man får nu en ytterligare bredare bild av Erna och hur dess Fae påverkar världen – och hur mycket mänskligheten har påverkat den i sin tur. Iezu-demonerna får en större roll i berättelsen, och den ständiga frågan som ställs är: hur dödar man en demon som inte kan förstöras med Fae?
Och sen har vi slutet – och ett riktigt, riktigt bra slut, bland de bästa som jag har läst. Man verkligen njuter av att läsa hela sista delen av boken, och det är helt omöjligt att slita sig. Det är spännande fram till de sista sidorna, men lyckas ändå bidra med en väldigt bra avrundning som svarar på de flesta frågor som man har ställt sig under seriens gång. Det är ett bra slut värdigt en väldigt bra serie. Det är tråkigt att det tar slut – väldigt tråkigt – men man kan ändå lägga ifrån sig boken och känna sig otroligt nöjd med den – och serien som helhet.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Glo · den 8 april 2008, 01:24
|
Jag måste ta och läsa Coldfire-trilogin någon gång...
|
|
#2 · Reborn · den 8 april 2008, 15:01
|
Det är en läsvärd serie om än en väldigt ojämn sådan. De två första böckerna är egentligen bara två variationer av exakt samma handling, och den handlingen är knappast ens speciellt bra utan mest bara klyschig (gå från punkt A till punkt B för att döda elak varelse). Den största behållningen ligger i språket och i karaktärerna (framför allt relationen mellan Tarrant och Damien). Sista boken är den överlägset bästa i serien och den enda som enligt mig faktiskt har en intressant handling. Hade alla delar varit lika bra som den hade det varit en riktigt, riktigt bra serie men tyvärr är inte så fallet och då är jag tveksam med att rekommendera den till andra.
|
|
#3 · Taura-Tierno · den 14 april 2008, 12:21
|
Well, jag tycker lätt att den är värd att läsa trots sina brister, om så bara för att få läsa tredje boken. Inte för att de två första är dåliga ... egentligen märks färdmomentet som så mer i andra boken, tycker jag, eftersom det känns igen från första boken.
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
