|
Skriven av Glo den 10 april 2008
|
Jag har alltid tyckt att Charles de Lints författarskap går i vågor. Han är inte särskilt ojämn i sitt skrivande, men vad han väljer att berätta är inte alltid så mycket att hurra över. Dingo är den tredje boken i rad som har hållit tillräckligt låg kvalité för att jag ska känna mig besviken. Det känns som att han inte ens orkar försöka skriva sådana där fullträffar som Someplace to be Flying eller The Onion Girl längre. Han tar den lätta vägen istället, den som inte kräver så mycket arbete, och nöjer sig med vad som först dyker upp i sinnet. Det här är väl att vara lite väl hård kanske, för de senaste två böckerna har varit riktade till en grupp som inte jag tillhör. Precis som Little (Grrl) Lost så är Dingo en bok med stark ungdomsprägel. Vilket inte behöver vara dåligt i sig, men i det här fallet så skulle det kunna vara mycket bättre.
Boken handlar om relationer och kärlek, på flera olika nivåer, vissa mindre subtila än andra. Miguel faller pladask för Lainey, dagen då hon går in i hans pappas butik. Känslorna verkar vara ömsesidiga, såvitt Miguel kan bedöma och hoppet hoppar högt. Allt flyter på, bortsett från Laineys hund, som verkar lite väl snarstucken. Livet är inte lika underbart nästa gång de träffas. Allt går åt helvete och Miguel har ingen aning om varför.
Inledningsvis så är bokens problem att varför-frågan är plågsamt uppenbar för läsaren. För läsare som läst fantasy i allmänhet men de Lint i synnerhet. För min egen del så förlorade jag mycket eftersom jag är så van vid de Lints berättarteknik. Att lista ut de nästkommande stegen i handlingen gjorde jag utan att ens försöka. Problemet är att alla delar av den här helheten har använts i tidigare böcker eller noveller och de gjordes mycket bättre då. Det här är min huvudsakliga invändning mot Dingo och varför jag inte fann överdrivet mycket underhållningsvärde i den. Att en författare går tillbaka i sina egna fotspår har jag lite svårt för. Det här ju dock bara ett problem om man redan läst vad som skrivits i de tidigare fotspåren.
Dingo fungerar bra i början och kemin mellan huvudpersonerna finns där. Att twisten är uppenbar skadar inte så mycket. En bättre och mer oväntad vändning dyker upp senare, som kompensation. De sista femtio sidorna, det vill säga en fjärdedel av boken, lyfter kvalitén och sätter ett plus efter siffran i betyget. Men på det stora hela… Läs något annat av Charles de Lint. Är man ute efter just en kort och lättsmält ungdomsbok så är Wolf Moon ett mycket bättre val.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Silfverklinga · den 10 april 2008, 21:42
|
Attans också... Jag som tyckte framsidan såg så spännande ut... x)
|
|
#2 · Glo · den 10 april 2008, 22:46
|
Ja, samma här. ;)
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
