|
Diamantsvärdet och Träsvärdet (båda delarna)
|
|
Skriven av Vinter den 26 maj 2008
|
Nick Perumov blev först känd i sitt hemland Ryssland när han översatte Lord of the Rings och skrev en egen fortsättning på den. Diamantsvärdet och Träsvärdet (på svenska uppdelad i bok 1 och 2), som inleder hans egna åtta delar långa Svärdens väktare, är episk fantasy där världar står på spel och man får följa ett flertal olika figurer på deras väg mot räddning eller död. I fokus står en värld där människorna har trängt undan de andra raserna och hat råder mellan de olika folkslagen. Människorna håller inte sams bland sig själva heller: kejsaren ger sig på att utrota de mäktiga magikerna med stor förödelse som resultat. Samtidigt återfinns två mytomspunna svärd, det ena hos skogsfolket dankerna och det andra hos de underjordiska gnomerna. Svärden bär på stor makt och respektive folk tänker använda dem till att slakta sina fiender. Och i bakgrunden pågår något ännu större, när gränserna mellan världar rivs itu och Intet breder ut sig. Är undergången på väg?
Jag får känslan av att Perumov har haft väldigt roligt när han hittade på sin värld. Den är så full av varelser och demoner och olika sorters magi och antydningar om en intressant bakgrundhistoria, men samtidigt som det är roligt kan det också bli lite tröttsamt med allt namedroppande.
Diamantsvärdet och träsvärdet är som bäst när den håller tempot uppe, när städer brinner och alla kämpar förtvivlat, för när Perumov saktar ner och vill förklara saker så vill jag bara slå boken i skallen på honom och tala om för honom att varken jag eller resten av hans läsare är så korkade. Allt måste inte sägas tre gånger. Det är en bra berättelse och ett väldigt medryckande äventyr, men Perumov har en berättarstil som är alldeles för övertydlig. Särskilt fånigt blir det när karaktärerna i långa inre monologer resonerar med sig själva. ”Allt är i sin ordning, Sidri. Allt är lugnt, förstår du?” Det funkar inte alls och får vid flera tillfällen personer som annars skulle vara intressanta att kännas löjliga.
Men det är som sagt en bra historia i en vältecknad värld och tack vare spänningen hade jag svårt att lägga böckerna ifrån mig, trots att jag ibland blev irriterad.
Betyg:
|
|
|
|
#1 · Findolfin · den 27 maj 2008, 15:23
|
Läst dem, bra böcker!
|
|
#2 · AmrothDin · den 27 maj 2008, 17:18
|
Tycker att handlingen är aningen för tunn och att Perumov kunnat lägga ner mer tid på den.
|
|
#3 · Ningauble · den 27 maj 2008, 22:51
|
Instämmer med recensionen och betyget! :-)
Jag vill dock säga att till form och utseende är den här boken en klockren 5:a. Tvåfärgstryck, bra papper, bra bindning... Känns väldigt gedigen. :-)
|
|
#4 · Ziz · den 28 maj 2008, 16:26
|
Jag blir lockad av att läsa den, men tanken på att den är uppdelad på så många böcker och inte är klar gör mig mindre sugen.
|
|
#5 · Siraldín · den 29 maj 2008, 18:49
|
Ja, nio böcker är rätt mycket, och om de tänker dela upp alla delarna i två så blir det nästan lite väl tungt. Jag kanske lånar den på biblioteket någon gång för att se vad det är för något.
|
|
#6 · Ningauble · den 30 maj 2008, 21:18
|
#5: Det tycks inte som om de kommer att dela upp kommande delar. Om man jämför med boktitlarna på Perumovs hemsida, så heter del 2 (översatt till engelska) "Birth of the Mage" och del 3 "Wanderings of the Mage". Detta tycks stämma med del 3 och 4 på svenska, som heter "Nekromantikerns födelse" och "Nekromantikerns irrfärder".
Dessutom har jag ett vagt minne av att förläggaren sa att de inte skulle dela upp resterande böcker -- eftersom del 1 (de två första volymerna) sålde så bra -- när jag träffade honom på Bokmässan.
|
|
#7 · Wynn · den 13 juli 2008, 18:56
|
Jag har precis börjat läsa serien och tycker att det är kul att ha hittat något icke-anglosaxiskt (för en gångs skull...)
Men jag undrar varför många kända fantasyserier måste vara så lååånga?
Måste varje författare som slår igenom, göra en evighetsserie av sin värld?
OK att Tolkien kanske har för stort inflytande över genren på vissa sätt, men på det HÄR området hade jag GÄRNA sett att fler giganter (Jordan, Goodkind, Kerr - och tydligen också Perumov) tagit lärdom av honom. Man BEHÖVER faktiskt inte skriva 10-12 böcker med 500-1000 sidor i varje bok... Det kan räcka med en trilogi på max 1000 sidor totalt och den kan bli nog så lyckad :-)
|
|
#8 · Siraldín · den 21 juli 2008, 16:36
|
Jag har precis börjat läsa första boken, och jag tycker att det verkar lovande.
#5 Bra, svenskarna delar upp alldeles för många böcker redan som det är, tycker jag. Låt dem vara som författaren har tänkt sig!
#7: Instämmer!
|
Man måste vara inloggad medlem för att kommentera
|
| |
